vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

14:46 den 11 mars 2011

11 mar 2012 13:37
Jag minns dagen så klart. Att jag satt och höll om någon av småttingarna som väntade på mamma, att min kollega kom ned från femte våningen med de äldre barnen och sa att de just känt av världens jordbävning. Inte så stark, sa han - vi där nere hade ju inte känt av den - men däremot så hade den gjort dem yra i huvudet allihop.

Konstigt, tänkte jag. Men jordbävningar känner man ju då och då, det bara är så. Ingen av dem har gjort mig yr. Undrar vad det beror på?

Sedan mammorna, som pratade om sirenerna som larmat om jordbävning. Konstigt. Det brukar inte ljuda några sirener?

Strax efteråt hade jag mellis med barnen som skulle stanna under eftermiddagsprogrammet. När jag kollade min mobil hade jag ett mail från Käresta. Hon undrade om jag var okej, sa att det varit världens jordbävning...

Resten av dagen skruvade jag otåligt på mig, önskade att jag kunde komma hem och kolla nyheterna. Lite fick jag höra här och var - ett kort mail, några rader någon hört på radio. Någon hade fått något över sig i Tokyo och dött. Någon satt fast i ett serverroom och twittrade.

Någon sa att det hade varit utanför Sendai, ett ofantligt stort skalv, och en ännu större tsunami. Men ingen visste något.

Ingen tänkte på kärnkraftverket.

Det var fredag, så jag hade helgen på mig att försöka smälta verkligheten. Jag fasade och sörjde och efter att ha sett helikopterbilder från tsunamin som sprängde över stranden och vällde in över jordbrukslandskapet och slukade vägar och hus och lämnade död och förödelse bakom sig så klarade jag inte av fler videoklipp. De gråtande, de chockade, de människor som naturen i ett så oförsonligt svep berövat på familj och hem och försörjning. Jag klarade det inte. Jag tog in informationen och stängde av känslorna. När jag cyklade ut och handlade kom tankarna objudna - en sådan våg här hade gått över de där hustaken, hade kommit längst den här vägen och krossat allt.

De saknade, de döda. De som inte hade något kvar att leva för. Hur det hänt så snabbt, så snabbt, och hur så många nu skulle leva med konsekvenserna så länge...

Hela helgen undrade jag om någon av mina kära små elever haft familj där uppe. Jag visste att en av mina favoritgrabbar hade en mormor som bodde i ett län som kanske var ett av de drabbade. Hur var det - bodde hon vid kusten? Inåt land? Jag fruktade för att komma tillbaks till jobbet och inte veta vad jag skulle säga till små, små människor som för första gången förlorat någon. (Och jag blev rent ut sagt förbannad när min chef helt kallt tyckte att vi inte alls behövde ha något krissamtal med barnen; det fick föräldrarna sköta. Vårt jobb var det samma som vanligt, trots det svåra som just hänt. Ingen flexibilitet eller pedagogik där inte.)

Och sedan kom de andra konsekvenserna. Fukushima Dai-ichi. Fukushima Dai-ni. De japanska nyheterna påtalade att allt var under kontroll, att inget skulle hända. Och sedan blev det mer och mer tydligt att ingenting alls var under kontroll, och precis allt kunde hända.

Jag har aldrig i mitt liv varit så rädd som när jag vaknade på tisdagen och hörde att det varit en explosion till. Jag har aldrig i mitt liv varit så rädd som när somliga länder började evakuera alla sina medborgare i Japan, som när jag klamrade mig fast i de meddelanden jag som registrerad vid svenska ambassaden fick om strålskyddsområden och erbjudanden att ta chartrat flyg till Bankok till självkostnadspris.

Allt jag kunde göra var att gå till jobbet och leka med barnen och låta deras uppspelta humör driva ut den mest tryckande ångesten. Den som låg där och molade. Ingen av just mina barn hade förlorat någon, tack och lov, men en kollega hade bott i Koriyama, och hade en bekant som ännu inte hört av sig inifrån det drabbade området. Och kärnkraftverket låg där och spydde ut rök och ånga och kanske snart tusen gånger tusen värre saker.

Min avfärd i maj kändes fruktansvärt avlägsen, jag kände mig fruktansvärt ensam, och trots att jag sa till mina föräldrar och alla andra som frågade att det var lugnt, att 600 kilometer gjorde det nästan lika långt till Fukushima som jag som sexåring varit från Tjernobyl. Ingen fara, ingen fara.

Bara Käresta fick veta hur jag satt och skakade hela lunchen, kall och stel av rädsla när jag läste nyheterna, läste de utländska experternas dystra prognoser och de hysteriska utlåtanden som fick det att låta som att hela landet var på väg mot en total apokalyps. Hon kunde inget göra heller, men hon var rak och samlad och frågade mig vad jag skulle göra - flygpriserna hade såklart skjutit i höjden med alla utlänningar som lämnade landet i drivor, men behövdes det skulle jag kunna bita ihop, lägga ut pengar, och fly. (En av mina närmsta vänner mailade mig och bad mig lämna landet; hon kunde betala.)

Jag bet ihop, bestämde mig för att logiken talade för att var på säkert avstånd till radioaktiviteten, och att det japanska samhället antagligen inte skulle kollapsa så svårt att jag inte på något sätt kunde ta mig ut om det blev värre. Men den kvällen gick jag och köpte ett förråd av vattenflaskor, av mat med lång hållbarhet, och av andningsmasker och medicin och andra småsaker som skulle kunna vara bra att ha OM. Jag tog ut mycket av mina besparingar i kontanter för att lägga i den stora ryggsäcken med mitt pass, min hårddisk och förnödenheter.

Det kan låta helt galet idag, men så stor var osäkerheten då. Så rädd var jag - och det var bara för min egen skull.

De sörjande, de förtvivlade, de som fördrivits från sina hem - deras liv är fortfarande lika förstörda nu som då. Det finns ingenting de kan göra. De som var tvungna att fly undan Fukushimas skugga kommer aldrig att kunna återvända. Deras boskap har dött, deras husdjur förvildats, deras marker blivit obrukbara i generationer.

De som förlorat familj, hem, vänner, gravplatser - allt som gav dem en känsla av tillhörighet, mening och liv? De kommer inte få tillbaks något av allt det där. Det finns dem som klarat sig, det finns många som tar sig vidare. Det finns de som överlevde, men aldrig kommer att leva upp igen.

Och skräcken, osäkerheten - den finns ju kvar. De som bor i städer där det föll radioaktiv snö, de som låg i vindriktningen. De som försörjde sig på jorden eller havet... alla de liv som saboterades genom människans blinda tro på kärnkraft. På att det skulle vara säkert, på att det skulle gå att kontrollera. På att inget sådant någonsin skulle kunna hända därför att-- Men det finns givetvis aldrig några garantier. Är det inte naturen som slår fel så är det människan. TEPCO försökte och försökte men ingen visste vad som skulle kunna göras och idag vet vi alla hur illa det fortfarande är.

Fakta finns det hur mycket som helst - en evakueringszon med en radie på 30km, en zon på 80km som internationella experter anser tvivelaktigt beboelig. Barn som bara kan vistas ute tre timmar om dagen, radioaktiva skolgårdar - allt det. Titta på en karta. Titta hur stort område det är. Trettio kilometer. Åttio kilometer. Titta på de kärnkraftverk vi har här. Var ligger det? Vad skulle hända om det som inte får hända faktiskt hände? Om det som inte kan ske i Sverige visst sker?

Jag var inte där, men jag var nära nog att minnas den elfte mars och dagarna därefter. Att veta att det händer. Det som inte får hända. Inte bara på andra sidan jordklotet, inte bara i fattiga områden, inte bara där man är illa förberedd.

Det händer precis där man tror att man är som säkrast.

Och när jag tänker på det blir jag fortfarande kall om hjärtat.

Det finns mycket man kan lära sig av det som hände. Jag kan bara tala för mig, för mina erfarenheter. Och jag kan bara skriva här om mina minnen, mina åsikter. Men som kejsaren sa på minnesstunden idag så får vi inte glömma. Han talade till sitt folk, men det gäller oss alla. Vi får inte glömma, inte ta det vi har för givet. Vi måste på något sätt arbeta för en tryggare framtid.

Idag hedrade hela Japan minnet av de nästan 20,000 omkomna.

Idag tar jag en stund att sörja dem, och sörja med deras familjer och vänner. Och jag tar en stund att sörja alla de vanliga människor som alltid litat på experter och politiker som lovat dem att de var säkra, som för alltid blev fråntagna allt de någonsin tagit för givet i samma stund som den dödliga vattenväggen kastade sig över Fukushima och krossade alla omöjliga löften.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


lejonhjärta: (11 mar 2012 14:27)
Stark text <3

Kit: (11 mar 2012 17:31)
Tack! Det finns mycket att säga - mycket jag har låtit bli att tänka på senaste året som jag kanske borde tänka mer på.

lejonhjärta: (11 mar 2012 18:48)
Jag tror att det är viktigt att tänka på saker som man har varit med om, bra som dåliga, men att det finns tid då tankarna behöver vila och andra tider då tankarna måste få snurra lite. Ibland behövs lite distans för att kunna tänka och känna klart.

Monchichi: (13 mar 2012 00:14)
Jag åkte bil den dagen och surfade in på mobilen för att kolla om du hade skrivit ett livstecknen här. Jag mådde för illa för att koncentrera mig på att kommentera nåt här men jag minns att jag såg att du sagt nåt och nöjde mig där och då. Minns inte om jag sa nåt om den sen <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

Japan bröllop förhållande läget Jobb höst Ångest jul Besvikelse flytt Musik hälsa sommar sexualitet glädje

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Sten, Sixten
:: reklam ::