vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

I ett minfält behöver man alltid en karta

2 mar 2012 00:08
Vad svårt det är att vara vuxen. Men vad skönt! Och med det menar jag inte bara att man kan bestämma att det är glasspaj och kakor till frukost-dagen eller att man kan vara uppe alldeles för sent och läsa ut sin spännande bok utan att få skäll. Jag tänker förstås på förhållanden.

Jag hade ett förhållande. Ett långt ett, nästan en tredjedel av mitt liv. Det var mitt första, men vi var bägge två intelligenta och mogna och omtänksamma. Och vi älskade varandra, så vad kunde gå snett? Vi pratade om vårt förhållande och om sex och om våra problem. Vi pratade en massa.

Vi sa nog mindre.

Vi lyssnade kanske ännu mindre.

Men vi tyckte vi hade rett ut det där med kommunikation. Vi tyckte allt var finfint, toppen. Han stöttade mig, jag älskade honom.

Sen hade jag vad psykologen kallade en depressiv kris, och sen skulle han ha en flickvän till och vi var inte längre strikt monogama utan hade ett öppet förhållande, och sen packade jag en väska och drog till mina föräldrar och kom egentligen aldrig tillbaks till förhållandet. Till parterapin, visst, men vårt förflutna hade vi visst gemensamt lagt ut så många minor i att varje steg var att riskera en ny explosion. Det jag trodde att vi haft flög skyhögt i luften, och resterna var så förvridna att jag inte kunde känna igen dem.

Det är bakgrunden, alltså. Jag har ingen direkt spännvidd på min förhållanderfarenhet, men däremot ett rejält djup.

Kärestas förhållandeförflutna är tvärtom. Mer spännvidd än jag, men inget direkt djup.

Men nu har vi varandra. Vi har varandra, och minnena av känslomässiga minfält och missförståndsexplosioner så att det räcker och blir över. Vi har varandra, och vi har vårt förhållande, och det värsta vi kan tänka oss är att göra det till ett nytt slagfält. Till en krigszon belamrad av pyrande stubiner och pysande giftgas. En sådan man vandrar hand i hand igenom, blind för allt utom den vackra blå himlen högt ovanför.

Det värsta är att man plötsligt kan stå mitt i ett sådant minfält utan en karta och inte ens veta om hur man hamnat där. Man kan gissa, man kan ana vad man gjort för fel, vad man borde gjort bättre, men man kan ju inte veta.

Därför försöker vi att veta.

Ibland dimper det ner minor ändå - någon kommer hem för sent för att Skypa, någon annan uttrycker sig okänsligt och dumt. Ibland ligger det kvar minor från gamla krig, outlösta, som en oförsiktig resenär i den älskades själslandskap kan klampa rakt på. Så vi ger varandra kartor. Vi försöker vara ärliga. Inte bara "jag är ärlig om jag vet att det inte gör dig upprörd", utan... ärliga. Sådär så det svider ibland för att man behöver erkänna hur sånt som borde rostat sönder av tiden som gått faktiskt fortfarande ligger där och kan explodera. Eller som att en sån liten grej faktiskt inte borde spela roll, och hur stor är chansen att någon snubblar på just den avtryckaren?

Sånt. Vi har långa, långa samtal - hon är så underbart mogen, så underbart omtänksam, och så rak och rättfram att det inte går att fösa undan allt som jag brukade göra. Det går inte att bara prata utan att säga något. Vi pratar. Jag lär mig kommunicera vad jag egentligen känner, och jag lär mig hantera hennes bagage.

Det är svårt! Det är det. Att vara mogen och vuxen är svårt. Men precis som när man får äta glass till frukost så är det också ofantligt tillfredsställande. Att kunna gå och lägga sig lugn och glad trots felsägningar och besvikelser. (Långdistansförhållanden är nästan helt igenom onda, bara så ni vet. Särskilt när det ligger en nio timmars tidsskillnad mitt i avståndet, så att pussla ihop ett "gemensamt" schema och fortfarande ha något av ett liv utanför arbetet? Det är ungefär som att sätta ihop tre IKEA-möbler till en helt ny skapelse som man vill ska hålla hela livet.)

Vi är bägge hela tiden oroliga för att magiskt framkalla ett sånt där minfält. Vi försöker låta bli - eller, oftast tänker vi inte ens på det, oftast har vi ju bara roligt ihop. Men när vi pratar och kommunicerar och lyssnar och meddelar varandra vad vi upplever och känner så händer det att vi bägge stannar upp och bara hoppas att det ska vara tillräckligt. Att vi ska få behålla den här lyckan, den här glädjen det är som vi har i varandra. Som vi har i vårt förhållande. Vi vårdar det med ömhet och kärlek, vi planerar för dess framtid och försöker att skydda det från alla påfrestningar, men vem vet vad som händer om ett halvår? Om ett år? Om tio år? Vi vet inte. Vi kan bara hoppas.

Hoppas och jobba på det och hela tiden komma ihåg att markera alla bomber innan de briserar. Vi märker ut säkra stigar till våra hjärtan, så att inga av tunga, rostiga, taggiga, arga minor som vi alla dräller omkring oss någonsin ska kunna skada den vi mest av allt vill skydda och älska. Finns det något svårare?

Finns det något bättre i ett förhållande än när det lyckas? När två hjärtan kan mötas utan hinder, och slå sig till ro med varandra och bara vara. Tillsammans och fulla av glädje.

Jag tror inte det.


Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


lejonhjärta: (2 mar 2012 13:33)
så fint skrivet & så fint reflekterat <3 den enda (?) fördelen med långdistans är väl att båda i princip måste vara beredda att prata med varandra om svåra saker & ta sig igenom det trots att man inte har möjligheten att kramas när det känns tungt. prövande & stärkande på samma gång, tänker jag.

Kit: (4 mar 2012 21:08)
Det har blivit väldigt mycket reflekterande. Det är bra, riktigt bra, för jag tror inte man kan ha ett harmoniskt, stadigt förhållande om man inte hela tiden sonderar terrängen, och delar med sig av vad man upptäcker. Det finns alltid sankmark och brådjup i det mentala landskapet, och om man inte själv är medveten om att de finns där kan man ju inte heller varna någon annan för de farorna... Det är tufft att erkänna ibland, att allt inte är paradisöar och solskenspromenader, men man måste försöka vara så realistisk man kan. Och sen inte ta det personligt när man för höra att man trampat fel hos någon, eller måste inse hur många osäkra ställen man själv bär med sig... Ja, du, lätt är det inte. Men värt det? Absolut.

Och så är det ju, i och med att vi inte har någon gemensam tid utom den vi anstränger oss för att få över Skype. Blir det något missförstånd, eller blir någon av oss upprörd - särskilt Käresta är väldigt bra på att köra ett "Ska vi ta och prata om det där som hände?" eller "Ska vi prata om hur du mår?" och sen tar vi bägge den tid som måste tas till att få ur oss saker.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

sexualitet flytt glädje Depression Livet Lycka Jobb läget Ångest jul Nostalgi bröllop Kärlek Besvikelse politik

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Klemens
:: reklam ::