vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Lite som att halas framåt på en osynlig fiskelina

21 feb 2012 23:19
Tänk att jag är tillbaks.

Det är som att allt som hände under den där veckan, allt det där underbart vardagliga som var vi två tillsammans kanske bara var en ljuvlig önskedröm.

Jobbet rullar på, ute är det halsbrytande halt och precis så kallt att det nyper i öronen när man väntar på en försenad buss. Runtomkring mig har jag folk som är snälla, som bryr sig, men som bara har träffat mig. För dem finns inte vi, inte riktigt, inte som annat än den där glöden jag vet syns i mina ögon när hon kommer på tal.

Det är alldeles för lätt att glida tillbaks in i att inte ha henne där, att bara finnas för varandra på avstånd. Att tänka och drömma och sakna. Men samtidigt - för varje gång vi träffas på riktigt blir jag bara mer och mer säker på att det kommer att ordna sig för oss. Vi ska vara tillsammans, det bestämde vi för länge sedan, och allt Vi gör med varandra (nära som långt borta) bara stärker den övertygelsen. Det är inte att vi har någon mer konkret plan nu (det är lika många stipendier på gång nu som vi redan har fått avslag på), men det känns bara... bra.

Även om jag behöver vänta ett år till på henne så vet jag att vi kan klara det. Att hon är värd det. Att hon tycker att jag är värd det. Och jag kommer alltid ha stunder av tvivel och förtvivlan, men nu vet jag att allt jag behöver göra är att prata med henne. Dela de där känslorna med henne, så att hon kan dela sina känslor med mig, och återställa min tillförlit till oss. Hon vill vara med mig. Som vi är nu, som vi ser våra liv så kommer hon inte bara plötsligt att ångra sig, utan det kommer att bli vi. Tillslut.

Så även om det finns något overkligt med att det jag längtade så mycket efter nu ligger i det förflutna, även om det ligger något av ett gyllene skimmer över de långa Kaliforniendagarna tillsammans så vet jag att de faktiskt har hänt. Att det är sant. Att vi trivs så bra tillsammans, att vår kemi är sådär ögonblicklig och sprudlande. Att vi kan ha både vardag och äventyr tillsammans, och njuta lika mycket av bägge två.

Det är nog därför det känns som att något drar mig genom de trötthetstunga dagarna nu. Något som vill snabbspola mitt liv. Till i maj (åttioen dagar!) och nästa möte, till det ännu oskrivna datum då vi bägge emigrerar för att flytta in tillsammans. Allt nu är en slags början på att det livet ska börja. Och jag vantrivs inte alls med mitt nuvarande liv! Tvärtom så har jag det bästa och roligaste jobb jag någonsin haft, med den mest fantastiska chef jag någonsin skulle kunnat önska mig. Jag stortrivs, och kunde jag styra och ställa allt i mitt liv skulle jag se till att stanna i många år här, tror jag. Men utan henne är det alltid, alltid något som fattas mig. Hon är den jag vill dela mitt liv med, och därför är livet utan henne bara ett halvt liv.

Jag kan inte förklara det, inte resonera om det. Det är egentligen helt panikartat läskigt att veta att jag kommer att lämna det här toppenjobbet för arbetslöshet och ovisshet i ett främmande land. Och visst är jag rädd för att omständigheterna kommer att göra att jag surnar till, att vi skaver varandra råa av stress och möda. Men jag är också medveten om mig själv på ett sätt jag aldrig varit förut, om vad jag kan göra (och låta bli att göra) för att just den här tvåsamheten ska bli den lycka och styrka jag vet att den kan bli i våra liv. Att allt faktiskt är bättre och roligare med henne, och att jag hellre vill möta utmaningar tillsammans med henne än glida genom livet.

Vi har redan börjat. Varje dag övervinner vi avstånd och tidsskillnader och den ensamhet vi bägge lever med för att ge varandra stöd och glädje. Och varje dag så känner jag att jag kommer lite närmre framtiden, lite närmre henne.

Jag kan vänta. Jag kan det. Men jetlagkraschad som jag är nu så är det jag faktiskt försöker säga att jag hoppas att jag slipper. Bara därför att... Därför att det är tungt att vara utan henne.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (22 feb 2012 00:25)
Kram

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

saknar Nostalgi Jobb Dimma läget internet långdistansförhållande utlandsflytt Resor och Andra länder Lycka Träning Japan känslor England flytt

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::