Kit

Happy Birthday

22 dec 2011 00:04
Alldeles innan jag satte mig på flygskytteln i Los Angeles satt jag och Käresta i hennes bil och klängde i varandra över växellådan. Vi hade gråtit morgonen innan, försökt hålla oss glada resten av den dyrbara tiden tillsammans. Nu grät vi igen.

Fyra och en halv månad var för länge, viskade jag förkrossat till henne. Det var det. Kan inte jag få komma till din födelsedag istället för att vänta? Så kan vi vara tillsammans igen snart, så behöver vi inte vara ifrån varandra så länge den här gången.

(Jag vet att 18 veckor egentligen är väldigt lite. Egentligen. Men.)

Hon kramade mig hårt, hårt, och nickade. Okej. Kom.

Så det första jag gjorde när jag kom tillbaks till jobbet var att prata med min chef - en fantastisk, driven och förstående kvinna - och säkra en veckas semester till. I februari.

I februari redan! Det är egentligen helt galet. Men det är vad jag behöver. Vad vi behöver. Efter två stipendiebakslag och ett helt år av osäkerhet bakom oss, och utan att kunna göra några andra konkreta planer för 2012 än.

Förra året flög jag henne till Tokyo på hennes födelsedag. I år flyger jag från Sverige till Los Angeles.

Det är vi, det. Tillsammans igen om 50 dagar. Jag längtar mer än till någon julafton.

««

[bläddra]

»»

Kommentarer

Nitro: (22 dec 2011 11:50)
Distans är jobbigt men det är så häftigt att ni kämpar! Det finns många som hade gett upp för mindre.

lejonhjärta: (22 dec 2011 12:27)
<3 Skönt att kunna ha ett datum, någonting att räkna ner till!

Kit: (23 dec 2011 12:55)
Vi kämpar för att ingen av oss kan föreställa sig något alternativ. Det är helt enkelt så att det är bättre att vara åtskilda men ha varandra än att vara tillsammans med någon annan alls. Det är en enorm känsla, olik något annat jag varit med om förut, och så länge vi känner på det viset finns det ingen chans att vi ger upp! Dessutom är det inte omöjligt. Tufft, ja, och ledsamt och tungt ibland, men jag litar på att vi tillsammans kan hitta en lösning trots bakslagen. Ibland får sådant som är värt det ta tid, helt enkelt.

Och att nästa återseende kommer så pass snart är verkligen en räddning när det börjar bli svårt att hålla tillbaks tårarna. Jag tänker på det och gläds flera gånger om dagen, och det ger mig en massa styrka och energi som jag inte skulle ha utan henne. <3

Sedan har hon lovat att komma och hälsa på i maj, vilket ska bli spännande! Hon har aldrig varit i Sverige förut, och så har hon och min familj förstås aldrig träffats heller.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: