vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Hjärtat längtar, och kroppen med

26 nov 2011 17:33
Om åtta dagar åker jag äntligen äntligen äntligen!

Idag är det hundra dagar sedan jag köpte min biljett. När jag kommer fram till Käresta är det 140 dagar sedan vi släppte varandra utanför dörrarna till flygskytteln.

Inte en dag har gått utan att jag har längtat. Utan att jag tänkt på henne när jag vaknat och när jag gått och lagt mig. Utan att jag varit sådär hjälplöst, glädjesprittande kär.

Inte en dag har gått utan att vi kommunicerat. De allra flesta dagarna lyckas vi få ihop våra scheman så att vi kan prata över Skype litegrann i alla all, men det är inte alltid det går.

Och nu är det en vecka kvar, och längtan har aldrig varit större. Kan den inte bara vara slut, den här veckan? Kan den inte bara försvinna? Den tornar upp sig, som ett sommarmoln som breder sin skugga över ett vidare landskap än dess oskyldiga form vill att man ska tro.

Jag vill vara med henne. Jag vill vara med henne mer än jag vill något annat just nu. Än jag någonsin har velat i mitt liv, känns det som. Ändå är jag van att längta. Till ställen, till upplevelser, till vänner, till något jag kanske inte alltid haft ord för. Men med henne är det en sådan stark drivkraft - och hon längtar också. Det är ju det. Hon längtar också. Vi längtar, och väntar, och även om det innebär ett enormt avstånd, ett tålamod vi inte egentligen besitter, och utmaningar bortom det vi nog kan förstå just nu så... är det värt det.

Det är ju det.

Inte en dag går utan att jag känner att hon är värd det. Jag mår så mycket bättre med henne på avstånd än jag gjort själv, eller med någon annan. Jag tror verkligen det. Jag har aldrig träffat någon jag känt mig så sammanlänkad med. Någon som både speglat mig och kompletterat mig. Vi är så annorlunda på så många sätt! Fysiskt kunde vi bara ha varit mer olika om jag hade varit ännu ljusare, och saknat glasögon. Ingen kommer någonsin att missta oss för systrar! Ja, annat än att hon kanske skulle vara min adoptivsyster, då, men förhoppningsvis sätter vårt kroppspråk punkt för sådana funderingar. Och vi kommer från skilda kulturer, och har väldigt olika upplevelser av mycket. Olika åsikter om en del. Olika smak, ibland.

Och det är så spännande! Det fanns inte mycket av det i mitt förra förhållande. Vi bara höll med varandra hela tiden - kanske mest på slentrian. Kanske för att han ljög för mig, och inte ville visa när han inte höll med mig, men inte kände att han orkade säga emot mig.

Men allt det viktiga. Det är vi överens om. Vi är överens om sådant enormt som framtiden, som barn, som varandra.

Vi väntar på varandra. Vi sliter för att få komma till varandra, och bo tillsammans. Det kanske tar ett år, som det ser ut nu. Om vi har tur.

Jag vet inte vad vi gör om allt går i stöpet, om vi inte har den där smulan tur vi behöver utöver allt hennes hårda arbete och intelligens och underbara sätt att ta folk. Då får vi väl hitta på något nytt, något mer utmanande. Herregud, det ger mig nästan panikrysningar när jag tänker på det, men jag vet att vi kan klara det. Det vore roligare att slippa, såklart, men visst kan vi klara det. (Det vore roligare om hennes land inte saboterade allt genom att inte godkänna oss som par för immigrationssyfte, men omtanke och medmänsklighet är inte direkt ledord för den amerikanska politiken. Så det är rätt skönt att vi inte hamnar där, i alla fall inte på ett tag.)

Nu ska vi i alla fall få lite, lite tid tillsammans. Inte åtskilda, inte en skymt av varandra i farten när någon av oss ska lägga sig och den andra ska iväg till jobbet. Jag ska till henne. Resan tar väl kanske nitton timmar från dörr till dörr. Kanske mer.

Det är ingenting. Inte när jag längtar som jag gör. Inte när jag känner att jag behöver ha henne nära för att inte helt förgås av det överväldigande behovet jag har av henne. Hela min kropp värker av det, av bristen på kontakt, på den utsökta tillfredsställelse jag bara någonsin känt just med henne, när jag haft henne så nära hon kunnat komma.

En vecka, imorgon.

Och det har gått tjugo veckor, men en till känns bara som för mycket. Hjärtat längtar vilt, och kroppen den längtar också.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

Framtid Resor och Andra länder sommar Musik Dimma Kärlek nytt hon Depression förhållande Livet flytt läget politik Nostalgi

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Cecilia, Sissela
:: reklam ::