Kit
Känsliga läsare varnas (triggande)
6 okt 2011 22:22Ska jag vara ett vittne till världens lidande, ska jag dröja mig kvar vid det, eller glömma gömma stoppa det långt långt bort där jag inte behöver tänka på att det finns?
Det finns där, det gör det, oavsett om jag ser, om jag vet, om jag läser eller hör.
Men är det min plikt - vad är min plikt? Vad kan man göra (höra se läsa minnas)? Det finns. Det händer. I världen, där ute, just nu.
Just nu i en stund som inte är min och på en plats jag inte är -
den lesbiska kvinnan i Sydafrika som säger "Jag är inte rädd", som är okuvlig och modig och stark och som vet. Som vet att det som sker i en stund nära henne och en plats där hennes älskade går är att det kommer en man, två, tre, fler. Med kniv, med krossad flaska, med stenar och knytnävar och de säger att du är det som är fel med deras liv, du tar deras flickvänner, du måste straffas botas fixas. Våldtas. Mördas.
- det händer idag där ute i världen och jag har ont i foten men det är ingen fara och jag har internet, där vi tröstas och träffas och talar och några av oss mobbar och mobbas men där jag inte är -
kvinnan i Mexiko som säger "Vi är inte rädda", som frispråkigt skriver på sociala medier om avskyn till drogerna, till mördarna som kommer och tar henne och sedan hänger hon, en vän moder dotter syster med nakna bröst och uppsliten buk som en varning från dem som har makten över liv och död och rädsla och droger.
- det händer idag där ute i världen och min buss var sen igen, och visst blir man lite trött nu på hösten och regnet -
Inte ens en miljard kronor eller miljoners dyrkan kan hindra din för tidiga cancerdöd, inte ett snille i världsklass eller ett pris av guld kan förlänga en avklippt livstråd.
Mammorna oroar sig över de hårda orden, de hårda väktarna. Eller också de hårda nätterna när soldaterna kommer och tar de små och stoppar vapen i händerna på dem och lämnar dem utan val än döden. Döda. Dödas. Nu. Idag. På en plats där jag inte är och där jag inte kan uppehålla mig för länge i sinnet utan att förtvivlan och fasan tar överhanden, och håller jag inte på att bli lite förkyld egentligen?
När allt händer, varje dag, där jag inte är - hur gör man? Hur kan det finnas mänsklighet och värme och glädje och hur kan allt få kännas bra när någon annans lider dör sörjer går sönder och aldrig mer blir hel på andra sidan av den prassliga tidningsväggens trycksvärta?
Vem har orden, vem kan säga mig sanningen när poetens egna strofer tystnar innan han kan tala dem, när allt är ett klick bort på internet och mitt hjärta är så skrämt av världen att det krymper ihop i bröstet och jag känner mig snål och ogin och stänger världen med alla stunder och platser ute och bara ser mitt, bara vill ha mitt, inte ens orkar vittna om det som andra måste orka leva med.
Det är synd om människorna.
Eller?
Var stolt över att du är människa.
Söker tröst i orden. (Söker tröst från orden. De i böcker tidningar tidskrifter med bilderna som aldrig går bort för mitt inre, som jag är ovilligt, ovärdigt vittne till.)
Ett ögonblick jag nästan levde, fångade av någon annan som nästan gjorde det också. Som säger något som stillar alla skriande tankar för en sekund av frid.
Romanska bågar av Tomas Tranströmer.
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros