Kit

Yrväder

27 sep 2011 19:59
Jag vill inte tappa den här känslan, det här pirret, den här glädjen.

Det vet väl alla att nyförälskelse är något med ett bäst före datum, om än okänt. Att det blir vardag och tråk och trälande.

Men det är ju så ljuvligt med det här yrvädret av lycka som sveper igenom mig varje gång jag tänker på min flickvän. På allt. På att hon finns där och gör allt i sin makt för att vi ska få kunna vara tillsammans, på hur pratstunden med henne på Skype är dagens höjdpunkt, hur jag inte kan sluta le när jag råkar nämna henne, eller skriver om henne (jag ler som en tok nu).

På hennes skratt, på hennes rufsiga morgonhår, på hennes fina komplimanger, på hennes ivriga leende och frånvarande blick när vi sitter på var kant och läser något på internet.

På henne som jag har henne nu, alltså.

Och på henne som hon är när vi är tillsammans, verkligen tillsammans, utan avstånd. På att gå och hålla varandra i handen, på hur jag kan dra henne nära mig och lägga armarna om hennes axlar och hakan på hennes huvud. På hur hon kan klänga sig fast på min rygg och jag kan bära runt henne under gapskratt. På att kura ihop oss framför soffan för att se på TV, eller på sängen för att komma nära.

På kyssarna och smekningarna och den glödande lusten som inte vill ta slut. Som brinner även när vi är åtskilda av världshav och kontinenter, men som tänder gnistor i mig när jag har henne hos mig i mina tankar.

Jag sover för lite för att jag inte vill gå och lägga mig om hon kanske finns där att chatta med där hon sitter i sitt laboratorium. Jag är alltid glad, så glad att jag nästan dansar när hon dyker upp i mitt sinne där jag går. Och när något är svårt vet jag att hon finns där för att lyssna och vara min, vara mitt stöd, vara min partner.

Jag har införskaffat ny vintergarderob - den gamla var gammal, riktigt gammal, före-Japan-gammal och ännu äldre. Och aldrig förut har jag varit så förtjust i kläder som när jag kan komma hem och visa dem för henne, och få uppmuntrande kommentarer och det där strålande leendet som hon får när hon säger att jag är vacker.

Jag blir vacker av att vara vacker i hennes ögon. Det känns verkligen så.

Och jag har handlat sånt hon inte fått se än! En överraskning. Jag har handlat och förberett precis, precis vad jag ska ha på mig när jag stiger av planet och i hennes famn efter alldeles för många månader isär, efter alldeles för många timmars resa.

Är det lite knäppt? Jag har aldrig gjort det förut. Men nu vet jag, nu har jag bestämt i detalj vad jag vill visa henne när vi möts igen.

Om 68 dagar.

Jag har planerat vad jag ska ha på mig i december. För en enda människas skull. Och jag känner mig galen men på ett bra sätt; på ett underbart sätt. Att man kan må såhär bra av kärleken! Att den kan vara så fin, och så stark, och hålla över avstånd och trots de väldigt verkliga hinder som tornar upp sig mellan oss.

Kanske är jag bara förblindad av mina egna tindrande ögon, kanske är allt rosenfärgat i min värld, men - kan jag inte få hoppas att i alla fall något av den här glädjen faktiskt är permanent? Faktiskt är det kärlek är.

Att det är ett yrväder som aldrig helt dör bort. Att det alltid kommer nya fläktar av det. Sommarvindar av värme, vårbrisar av upprymdhet över det gemensamma äventyret.

Tillbaka till sidans topp