vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Hemliga presenter och kvällstårar

22 sep 2011 20:43
Vid det här laget har säkert alla märkt det här, men jag är så jävla kär.

Det känns så bra att vara såhär kär, så ovanligt bra. Jag kan inte minnas när jag sist varit såhär glad, trots att det är så mycket mer jag vill ha. (Närhet. En sådan konstant hunger efter den fysiska närheten vi omöjligt kan få än.)

Jobbet hjälper, det gör det. Jobbet är kul! Kreativt och stimulerande och en sådan skön miljö. Jag är helt öppen med mitt förhållande där, och har inte fått så mycket som en förvånad blick. Bibliotekarier är så fina, tycker jag. Så är arbetstiderna flexibla, och arbetet varierat och självständigt, och det är verkligen ljuvligt.

Ljuvligt, men inte lika bra som det kommer bli att få boa ihop mig med min älskade partner. Jag har tänkt på det ett par gånger, på hur det vore att ha det här jobbet längre än till nästa vår, men - nej. Hon är värd alla jobb i världen. Hon är värd att bryta upp för. Om allt går åt helvete så vill jag i alla fall ha försökt. Av hela mitt hjärta, den här gången.

Det är så skönt att ha något att jämföra med. De där nio åren med exet. Han och jag trivdes ju också jättebra, och han var också jättefin (då, innan det där med "men varför är det så stor grej att jag vill ha en flickvän till?"). Men det var så mycket jag inte gjorde för honom, så mycket vi inte gjorde tillsammans. Så mycket vi var för unga för att förstå att vi saknade hos varandra, och i vårt förhållande. (Unga, ja. Trots att vi var äldre när vi bröt upp hade vi ju varit tillsammans så länge att vi liksom fastnat i omogna hjulspår tillsammans.)

Det är delvis så jag vet, verkligen vet att jag älskar Käresta. Att mitt hjärta menar allvar, och att huvudet är med. Det är inte bara att hon gör något med mig när vi är nära varandra (eller långt ifrån...), inte bara att det är skönt att ha nån. Det är skönt att ha HENNE, och jag vill alltid göra så mycket för henne. Hon är så uppmärksam på mig, så bra på att ta mig, och jag blir så glad av henne.

Jag vill göra allt jag kan för henne - jag har blivit medveten om mina dåliga sidor på ett sätt som jag kanske aldrig tidigare varit. Där det tidigare var skönt att bli riktigt sur ibland, där det tidigare hände att jag kunde gå och dra ihop mig till åskmoln för alla småsaker som blev fel så hittar jag heller fina saker att tänka på nu. Till och med de gånger jag stått och storgråtit i duschen (åh, det är svårt med avstånd, och åh, det är svårt när det bara blir fel) så har jag ändå vetat om att hon vill mig väl. Och då har det gått att mala ned knuten i magen till något annat; till något positivt. Istället för att känna att MEN DÅ, varför ska hon kräva allt det här av mig...?! så har jag kunnat vända det till tänk vad mycket hon är villig att göra för mig. Och tänk vilka chanser jag har till att göra allt det här med henne, som jag aldrig kunnat göra på egen hand.

Det är svårt att riktigt beskriva i ord. Det är som att hennes närvaro i mitt liv gör att jag ser mig själv mycket klarare. Att jag ser mina styrkor, allt hon säger att hon är stolt över i mig, allt hon tycker är fint och bra med mig - men också de saker jag skulle kunna göra för att uppföra mig bättre, mot henne och mot alla andra jag möter.

Fånigt blir det nästan alltid, när man ska försöka klä allt det här i ord. Men det betyder så mycket för mig, HON betyder så mycket för mig.

Igår sved det till i hjärtat av kärlek när jag var ifrån henne, ifrån datorn, och allt jag kunde tänka på var hur starka de här känslorna var. Hur jag gick där och log mitt i det värkande, bara för att hon finns, och för att hon vill vara med mig.

När jag skulle sova så kom det som ett slag, hur ensamt det är utan henne. Trots att det är vardag, trots att jag är van. Två månader och mer har gått sedan vi låg en hel natt och bara höll om varandra, obekvämt slumrande, men så nära vi kunde komma. Nära nog att se varandras tårar, och känna de där snyftningarna som aldrig ville ta slut. De har fortfarande inte tagit slut, men varje sådan stund är värd det tusen gånger om för den obeskrivliga glädjen hon ger mig.

Och jag försöker ge tillbaks. På alla sätt. Avståndet sabbar ju de bästa sätten, men jag har två presenter på väg till henne nu.

Hon vet om att en är på väg, även om hon inte vet vad det är.

Den andra presenten är en mycket hemlig sak som jag verkligen, verkligen hoppas att hon inte köpt åt mig också, för det vore. Um. Ja. Ironiskt? Hysteriskt?

Det skulle kunna hända! Det är en konstnär vi båda gillar, men jag tror jag följer bloggen närmre än vad Käresta gör, så hon kanske inte såg den där notisen om taveltrycken som var till salu...? Och om hon gjorde det så har hon mindre pengar än jag och ska inte lägga ut sina slantar på såna grejer, tycker jag. Inte när jag kan göra det åt henne!

Konstnären ska donera intäkterna till en HBTQ-organisation. Kan det bli bättre? Käresta får den där bilden vi bägge satt och var som förtrollade av, konstnären fick att (glädje-)ryck när hon såg att någon köpt största storleken av trycket (varför knussla? och dessutom har jag ingen känsla av hur stort grejer i tum är!) och bloggade om det, och det kommer att trilla in pengar till en organisation som jobbar med en av mina hjärtefrågor. Tre flugor i en smäll! (Fast, usch, det låter ju som att man gjorde nåt lite osmakligt. Flugsmällande är knappast positivt, bara en irriterande sommarnödvändighet.)

Och hon har skickat något till mig!

Så nu väntar jag spänt. På att se vad hon tycker om mitt, och på vad hon har skickat till mig. Och på att tiden ska gå så att vi kan komma nära varandra igen.

Sjuttiotre dagar är det kvar.

Sjuttiotre dagar.


Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

förhållande Resor och Andra länder Jobb sjuka dagar. sjukdom Träning Musik Nostalgi Livet känslor Framtid resa Lycka saknar Depression

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Annika, Anneli
:: reklam ::