Kit

Bakslag

25 jul 2011 11:33
Idag fick jag bekräftat att det var ganska dumdristigt av mig att ge mig ut i världen - eller snarare, dumt att komma tillbaka och tro att mitt heltidsarbete i Japan faktiskt skulle räknas som nånting alls.

Jag har, enligt a-kassan, arbetat totalt 0 timmar sedan 1 juli 2010.

Min ersättning blir därför 0 kronor.

Jag pratade med en väldigt sympatisk handläggare som inte kunde göra något alls, för såna är reglerna. Trots att jag är svensk medborgare som både arbetat i Sverige innan, och studerat på heltid, för att bredda mina erfarenheter.

Helt plötsligt känner jag mig lite vass i kanterna - rätt åt Sverige att jag tänker dra härifrån. Men ännu mer känner jag mig bara besviken, för att även om jag hade blivit sparkad från ett jobb i Sverige, även om jag haft ett hur lågavlönat eller lätt jobb som helst så hade jag kunnat få ersättning.

Ersättning som hade gått till resekassan, till en chans att få se min älskade flickvän innan allt för många månader gått.

Men. Nej. Jag har fått mycket av mitt hemland, men det får jag inte. Jag borde inte vara så grymt besviken, men... det är klart att jag hoppades. Litegrann. Eftersom jag är skötsam och pålitlig och slet halvt ihjäl mig i Japan.

Jag försöker intala mig att jag inte bryr mig, att jag kan använda besparingarna till den där biljetten, men det är klart att jag bryr mig. Det är klart att det svider, när den enda skillnaden mellan mig och alla andra som får a-kassa är vilket land vi bott i. Hade jag varit i England eller Schweiz hade det gått.

Så ur det perspektivet sett var det dumt att åka till Japan.

Å andra sidan så föddes vårt förhållande ur saker som alla hände i Japan, så - hur kan jag ångra mig? Hon är det bästa som hänt mig, och även med noll kronor ersättning så SKA jag hälsa på henne i höst.

...om jag bara kunde få ett jobb nu så skulle jag också kunna göra sånt som att betala för körkortslektioner, träning, och resor in till stan med superdyra lokaltrafiken.

Och snart kanske jag kan sluta snyfta patetiskt också. Det vore skönt att sluta snyfta patetiskt. Men jag saknar henne så mycket.

Tillbaka till sidans topp

««

[bläddra]

»»

Kommentarer

Monchichi: (25 jul 2011 11:44)
Men på ditt CV räknas Japan. Kram

Kit: (25 jul 2011 12:03)
chichi:
Helt rätt! Det gäller att se det positiva, och inte bara sitta och snyfta i ett hörn.

Monchichi: (25 jul 2011 14:55)
Du har all rätt att var ledsen och besviken. Allt har sin tid. Även att gråta. Kram

eMissen: (25 jul 2011 16:11)
det är många som blir utan akassa nu för tiden, få förtjänar att vara utan. tills ni träffas igen hittar ni era metoder för att stå ut, men visst är det så att man saknar lite extra när vardagen känns tung och trist? men du står bara på randen än av ett stort nytt äventyr och det måste få ta tid och tårar så det blir superbt sen när det verkligen drar igång! håll ut.

Kit: (25 jul 2011 18:52)
chichi:
<3 *kramar*

Kit: (25 jul 2011 18:54)
eMissen:
Visst är det så. Det kommer bli ett fasligt stort äventyr. Men allt är så osäkert nu, och saknaden är så stark. Vi pratar varje dag på Skype, men än så länge har jag inte hittat något sätt att verkligen hantera den här nya (men inte oväntade eller överraskande) verkligheten där vi är så långt ifrån varandra. Det kommer, men det får ta sin tid, kanske.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: