vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Början på den stora saknaden

13 jul 2011 03:48
Mest frisk i kroppen nu, men jag har hamnat i en såndär mental oroshärva som är som en förkylning man bara inte kan ignorera. Det är tankenysningar och negativsnuva och precis allt är förstoppat.

Det går över när vi går hem tillsammans, hand i hand, det vet jag. För då är vi tillsammans, och då är allting bra.

Men just nu rinner det ilskna tankar genom huvudet som snor ur näsan på en gråtande femåring, och allt är bara fel.

Det är fel att min tid här snart, snart är slut. Mindre än en vecka kvar tillsammans - inte undra på att det blir sörja av mina känslor, när jag är så glad med henne, men har så få dagar kvar. Sedan kan vi inte hålla varandra i handen eller kyssas eller ligga och kramas på dagar och veckor och månader, och jag säger till henne att jag kommer tillbaks i oktober, för annars spricker jag inuti av sorg och längtan.

Hur jag ska hitta pengar till det vete sjutton. Jag har sökt alla jobb som finns i mitt fält inom 90+ minuters pendelavstånd. Jag har sökt ett par jobb utanför mitt fält inom samma pendelavstånd, bara för att. Jag har inte hört ett pip än. Jag har funderat på att flytta, om det skulle underlätta det där med jobb, men - jo, hej, hitta hyreslägenhet utan att stå i kö kan man göra om man har all tur någonsin. Kanske. Har man inte all tur någonsin är det nog rätt dumt att söka jobb på en ny ort - och HAR man all tur någonsin är det bra mycket bättre med en trisslott eller nåt.

Sånt är det som snörvlar omkring. Att jag tycker det är dumt och orättvist och snart stampar jag med foten och viftar med nävarna för om hon var han (eller hon var hon och jag var han) skulle vi kunna börja planera ett liv någonstans här i hennes land, men. Nej, de vill inte ha oss här, Defense of Marriage Act, bla bla bla. ARGH.

Så hon letar forskningsplats i Europa - självklart kollade hon Sverige, men där finns ingen som gör det hon vill göra. Såklart. Så hon har en massa nätverkande att göra och brev att skriva och stipendieansökningar att få iväg och så kanske, kanske vi kan få någon aning om vilket land vi hamnar i... Men än så länge är vi båda två helt på drift. Ingen av oss vet vad 2012 kommer föra med sig, och det gör det svårt att planera, svårt att bara vänta på den dag som kommer (måste komma) då vi kan slå oss ner tillsammans. Blir det nästa vår, eller kanske först nästa höst...? Har någon några pengar till forskning; finns det några stipendium? Hamnar vi någonstans jag kan få ett jobb, eller någonstans jag inte ens kan språket?

Allt vi vet är att vi vill vara tillsammans. Att hon vill vara tillsammans med mig mer än hon vill vara kvar i sitt hemland, mer än hon vill ha den tryggheten (och inkomsten) hon skulle kunna få här, för - här kan vi inte vara tillsammans. Och jag vill vara tillsammans med henne, mer än jag vill ha en karriär i mitt eget hemland, så mycket att jag kastar mig handlöst ut i Europa utan jobb eller kontakter.

Det är det jag vill. Det är spännande, det ska bli roligt! Det tycker jag, det tycker jag ärligt... Men just nu så är det svårt att komma undan all osäkerhet, all väntan, allt som vilar på hennes axlar som jag inte kan hjälpa henne med hur mycket jag än vill. Hon kommer vara ensam med sin avhandling, ensam med alla ansökningar och brev, och ensam med en tom säng och långa timmar när Sverige sover och hon är vaken.

Lite livrädd är jag, över att vi ska hamna någonstans jag inte kan få ett jobb. För då... Ja, ni. Då får vi se vad som händer då. Just nu känns det inte som att det spelar någon vidare roll, bara vi får komma till den punkten. Bara vi får slippa det här med att vara på helt skilda kontinenter och inte veta när vi får vara tillsammans nästa gång.

Jag är nästan mer rädd för att komma tillbaks till Sverige efter tre år och inte känna mig hemma någonstans. Att bli nobbad av alla jobb, att misslyckas ta mitt körkort (igen), att inte hitta någon att gå och klättra med, att inte ha några vänner kvar utom finaste Anne, som bor hela vägen bort på fel kust.

Det kommer bli tomt och jobbigt och jag bara känner att jag vill rulla ihop mig i en boll under ett täcke, sådär som man gör när man är sjuk. Kanske gråta en skvätt, kanske bara gny väldigt tyst och vänta på att det onda ska gå över lite, för det blir ju bättre. Det har bara blivit bättre hela tiden, och längtan och saknaden är värt det för att få ha det här som är vackrare och roligare och bättre än jag trodde att jag någonsin kunde få.

Hon är min bästa vän, min framtid, min inspiration och min glädje, och en dag nästa år kommer vi mötas i en främmande stad och stiga in genom en främmande dörr och göra det vi finner där till vårt.

Precis som jag vet att en förkylning går över så vet jag att det här jag känner just nu kommer gå över. Längtan och saknaden och avståndet och allt det kommer gå över. Jag önskar bara att att jag just nu, i precis den här stunden kunde vara på rätt sida om allt det där.

På sidan där vi är tillsammans.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

hälsa Framtid Dimma Jobb jul flytt förhållande England sjuka dagar. Lycka Kärlek Japan Besvikelse sjukdom läget

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Joakim, Kim
:: reklam ::