vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Om att inte klistra sexualitetslappar på sig

3 jul 2011 04:24
Jag har bollat runt lite lösa tankar om sexualitet och identitet och liknande, men inte kommit till något sammanhängande att posta. Men lösa tankar är bättre än ingenting alls? (I alla fall när man inte vill förlora sin ordplats!)

Som tur är mår jag bra igen, efter den där antibiotikakuren, men jag tänker mer och mer på hur snart jag kommer behöva lämna min flickvän, och hur länge det kommer dröja tills vi får vara tillsammans igen. Det, och vilken jävla utmaning det är, för oss bägge. Vi kan verkligen inte göra något på normala vägar! Så det är en rätt stor distraktion.

I alla fall. Sexualitet och sånt. Hm. Vad ska man säga om det? För så många är sexualitet något extremt viktigt, något som folk identifierar sig som före allt annat.

För mig? Hela mitt vuxna liv har jag känt att det varit rätt oviktigt för mig att etikettera min sexualitet. Jag har haft en, såklart, men det har varit så mycket annat i mitt liv som varit viktigare.

Grejen är ju den att jag från arton års ålder var i ett förhållande med en kille - den enda kille jag någonsin haft riktigt starka känslor för, eller känt lust till. Jag kunde inte ens föreställa mig att jag skulle vilja ha någon annan, sexuellt eller romantiskt. Hans kön spelade ingen större roll - han var min älskade, och det var allt.

Eftersom han var han och jag var jag så blev det så att jag, när jag nånsin var tvungen att uppge det, bara sa "straight". Jag var ju så hetero man kunde bli i praktiken.

Jag hade inga känslor för någon annan, inte på väldigt länge. Jag kunde titta på både tjejer och killar och tycka att de var snygga, men det var ingen stor grej. Det var inte så att jag någonsin såg en annan kvinna och tyckte att mmm, det skulle vara något att kyssa henne! Precis som jag inte någonsin kände så om någon annan kille än min egen.

Samtidigt kom jag tidigt att acceptera att sexualitet ligger på en flytande skala, och visst finns det folk som hamnar antingen helt ute på homokanten eller heterokanten, men de flesta ligger nog lite närmre mitten. Jag kände att jag själv inte hade någon rätt att bekänna tillhörighet till mittendelen, eftersom mitt liv var så heteronormativt, men det var inte direkt så att jag kände att det skulle vara någon stor grej om jag nånsin fick nån liten flamma för en annan tjej.

(Och det hände, litegrann, med en väldigt, väldigt queer tjej, som sedemera blivit kille. Inget annat än "Oh, hon är INTRESSANT", men... det är värt att notera.)

Sen tog de där superstarka känslorna för min fästman slut, utan att jag märkte det, och det blev ett jättejobbigt uppbrott.

Ett år senare hade jag min första upplevelse av lust till någon annan än mitt ex, och det var fantastiskt. Det var en kille jag var väldigt bekväm med - jag hade inga romantiska känslor för honom, men oj vad skönt vi hade det ihop! Och vilken vansinnig befrielse det var att inse att jag faktiskt kunde känna så för andra än den där enda personen som jag lämnat så långt bakom mig jag bara kunde. (Bokstavligt talat. Jag drog hela vägen till Japan!)

Så, efter lite sånt så var det fortfarande jag och sexualitet. Och jag tyckte fortfarande att jag inte kunde säga annat än att jag var straight, när alla jag varit med varit killar.

Vilket kanske är förvirrande när folk vill veta, vill ha ordentliga fack att stoppa in en i, och hetero-facket faktiskt inte passar mig sådär väldigt bra. Inte egentligen. "Bryr mig inte" passar bättre. Men det är inte sånt man direkt går omkring och säger, inte när det finns folk som verkligen går igenom alla möjliga kval bara för att kunna vara den de känner att de är.

På något vis blev det i alla fall så att jag gav signaler som fick min nuvarande flickvän att, när vi först lärde känna varandra, tro att jag var helt straight. Eller kanske asexuell. (Och det är en helt annan historia, men det trodde jag också ett tag.)

Jag minns fortfarande mailet där vi pratade om sånt, om hur man identifierar sig, och jag sa till henne hur trist det skulle vara om jag måste HETERO FÖR EVIGT bara för att jag hittills enbart haft heteroerfarenheter i livet.

Det tog ändå ett par månader tills hon började fatta att jag nog besvarade rätt mycket av hennes känslor. Och det var ju inte direkt platoniska känslor, inte ens alldeles i början av vårt förhållande, innan vi pratat om det som "vårt förhållande".

Och nu har jag en flickvän! Vilket är underbart. Och det roliga är att jag gått från att ha antagits vara straight till att nu antas vara gay. Jag har inte haft nån kris eller nåt - som sagt, det där med "bryr mig inte" är faktiskt helt sant, helt jag. Jag bryr mig inte tillräckligt om etiketter för att bli irriterad på att folk gör sådana antaganden.

Ibland känner jag lite att... om jag säger att jag är bi så är det som att säga att jag bara är tillsammans med min flickvän just nu; det kan ju komma en kille! Och ibland känner jag lite som att om jag säger att jag är lesbisk så är det som att påstå att de där känslorna jag hade för mitt ex bara var nån slags förvirrad fas innan jag hittade min sanna sexualitet.

Inget av det stämmer. Jag är så innerligt förälskad i min flicka att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Det är andra gången i mitt liv jag varit kär, och hon är så bra för mig på så vansinnigt många sätt.

Men det är inte som att jag inte hade några känslor för mitt ex, eller hade någon fysisk aversion mot honom på grund av hans manlighet. Tvärtom var jag länge ganska osäker på hur det skulle gå med en tjej, eftersom jag känt mig så kompatibel med killar innan.

Så... ja. Det blir mycket, särskilt när det finns den här förväntan att man ska ha en viss sexualitet, att man ska ha kommit fram till vad man vill identifiera sig som, och att ens sexualitet sedan formar en som person. Medan jag snarare... formar min sexualitet efter min person?

Något sånt. Som sagt. Det är svårt för mig att tycka att det spelar roll vad jag är. Jag är queer. Det kanske bara är så enkelt? Om någon frågar, menar jag. För det är en sak som verkligen stämmer med hur jag känner mig - queer, på precis alla möjliga sätt, utom de organiserade!

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (3 jul 2011 07:47)
Intressanta tankar om vad man kallar sig och varför... Det viktigaste är att var och en får definiera sig själv! Jag kallar mig bi, för att jag har en bisexuell historia även om jag nu är gift med en man. Det skulle kännas fel för mig att kalla mig straight för att jag dels inte vill förneka min bakgrund, och dels känner attraktion för kvinnor ibland även idag precis som jag känner attraktion för andra män. (Fast gör inget av det.)

mirame: (3 jul 2011 10:44)
jag har också funderat på varför vi inte kommit förbi den fasen att vi måste sätta etikett på vår sexualitet. att vi ens måste särskilja där - för vilken roll spelar en sån särskiljning?

Bonita: (3 jul 2011 12:08)
"Ibland känner jag lite att... om jag säger att jag är bi så är det som att säga att jag bara är tillsammans med min flickvän just nu; det kan ju komma en kille!" - säger du och jag tänker att det är ju att utgå ifrån att bisexuella personer inte är kapabla att vara monogama. Lika illa som att utgå ifrån att alla bögar är fjolliga och ligger runt och att lesbiska är manhaftiga. Visst jag erkänner att min första impuls är att tro samma sak - indoktrinerad eller?? - men jag är inte så dum att jag inte begriper att det i så fall mer handlar om personlighet än vilken sexualitet man har.

Bonita: (3 jul 2011 12:11)
..och om det låter som om jag anklagar dig för något så ber jag om ursäkt. jag kan förstå din tanke..med tanke på mina egna impusfördomnar s a s. Men jag menar att jag tycker det är fel. Man är inte på ett särkilt sett bara för att man bara dras till män, eller bara kvinnor eller bägge bara en eller flera samtidigt.

Kit: (4 jul 2011 04:36)
mando:
Precis! Det värsta som finns är när andra ska försöka tala om för en vem man "egentligen" är. Det är jätteskönt att veta att du känner dig trygg i att vara just bi. Och också rätt härligt att veta att en del personer kanske får sig en tankeställare i och med att de får reda på att du faktiskt inte är straight, vilket ju annars är det som alla brukar anta. Känner du nånsin att du möts med attityden att du inte KAN vara bi nu när du är gift? För lite så har jag känt, fast omvänt.

Kit: (4 jul 2011 04:44)
mirame:
Ingen roll alls, egentligen! Särskilt inte om man får utforska och ändra sig, och kanske träffar en människa som man blir vansinnigt förälskad i trots att den personen inte alls är som någon man varit tillsammans med innan. Men det verkar som att så många fortfarande vill se sexualitet som något absolut - gärna binärt, och definitivt som något som definierar dig som person. I mitt fall är det inte att jag på något sätt vill dölja att jag är queer, men det är verkligen inte så att min sexualitet är superviktig för mig. Den gör mig glad, för att den är det som gör det möjligt att vara så lycklig tillsammans med min flickvän, men egentligen tycker jag inte att någon annan har mer än så med den att göra?

Kit: (4 jul 2011 08:30)
Bonita:
Precis. Det är en fördom som finns om bi-personer. Självklart är det inte sant, och jag antar att ett mycket bra sätt att bemöta den fördomen är att helt enkelt låta folk veta att jag är bi, och sen kan de ju se själva hur jag som person inte har något med stereotypen att göra. Men grejen är ju den att jag verkligen ärligt talat inte tycker att det borde spela någon roll; jag är den jag är oavsett om jag har en pojkvän eller flickvän i ett monogamt eller öppet förhållande. Och just nu är det viktigaste för mig det faktum att jag har en fantastisk flickvän, och det jag vill att alla ska veta är att hon är den person jag älskar, den person jag vill vara med, och den person som jag gör mina framtidsplaner med. Och jag tycker väl kanske att det blir tydligare om jag kallar mig själv lesbisk än om jag mer "korrekt" påpekar att min sexualitet i grunden är bi. ...och det riktigt knepiga är att om jag absolut måste välja en enda etikett så är pansexuell den som passar mig bäst. Men det har väl knappt nån ens hört talas om!

Tintomara: (4 jul 2011 17:42)
Nej, jag har inte hört talas om pansexuell! Så förklara gärna!
Jag har också funderat om könsfrågor, fast inte just den sexuella biten. Mera vad det är som "blir kvar" om man bortser från sex. Vad är egentligen kvinnligt, manligt eller mänskligt? Förutom sex då, där jag aldrig har känt någn dragning till annat än karlar, så uppskattar jag samma egenskaper hos alla, oavsett kön - det är helt enkelt inte viktigt vilket kön nån har utom när man ska hoppa i säng med dom!
Det pågår en debatt om barnkläder på DN Hyfs och stil, därför att en svärdotter retade sig på svärmor om köpte gulliga rosa kläder åt ungen (som var flicka då) vilket alltså var väldigt B. Ja, kolla själva om ni har lust, det är rätt roande läsning oavsett vad man tycker i frågan.


mando: (4 jul 2011 21:16)
Kit: :-)
Jag skulle vilja säga att det inte är så många som vågar vädra några negativa åsikter så öppet nuförtiden (umgås med vuxna mer mogna?/lever heterosvenssonliv?/har mer skinn på näsan själv?). Men har ju stött på en hel del sådana attityder tidigare, ja. Och jo förresten, det kan vara lite outtalat "i luften" nu också...
Min egen goa mamma t.ex, reagerade en gång i tiden med orden "det går nog över", när jag berättade att jag var bi i 18-årsåldern. Det har ju inte gått över men vi pratar aldrig om det nu, hon och jag, så jag vet inte vad hon tror...
Man känner ju av det där med hetero-tills-motsatsen-bevisats från alla möjliga håll och kanter även om det sägs väldigt lite om det högt.
Jag har förresten tänkt i ett par månader nu att jag ska skriva ett Ord på bi-temat, fast inte fått ändan ur vagnen än... ;-)

mando: (4 jul 2011 21:21)
PS. Jag blev nästan dumpad av en pojkvän en gång för att han hade så svårt att förstå och acceptera att jag var bisexuell och kallade mig det "fastän" jag var ihop med honom... För honom var det bi+monogami=går inte ihop. Och samma har jag mött hos en massa andra också...

Kit: (6 jul 2011 11:46)
Tintomara:
Är på resande fot nu, men jag ville bara säga att jag tyckte att det är hemskt spännande funderingar du har haft! Vill gärna återkomma till dem när jag är tillbaks i min (tillfälliga) vardag. Och pansexualitet, som jag förstår dem, är att man definierar sig som någon som faller för personer, inte för ett eller annat (eller bägge) könen. Så på ett sätt är det ju precis samma sak som bisexualitet: din partner kan vara antingen man eller kvinna. Men tanken bakom är väl att med pansexualitet spelar det ärligt talat ingen roll vilket kön en person har; man blir förälskad i den de är oavsett genusbiten.

Kit: (6 jul 2011 11:48)
mando:
Jag är på besök hos min amerikanska bästa kompis just nu, men jag ville bara säga att jag tycker att det är en fascinerande diskussion! Jag har absolut inte glömt bort den, jag bara återkommer till den när jag återkommer till Los Angeles efter helgen. (Och bu för folk som har såna fördomar om bisexuella, och inte ens kan se förbi dem när det gäller deras egen partner!)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

Japan internet Musik sjuka dagar. saknar Framtid glädje Dimma Jobb jul flytt utlandsflytt Ångest Livet långdistansförhållande

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::