Kit

Alla drömmars stad

8 jun 2011 23:57
Los Angeles.

Visst klingar namnet av något lite magiskt? Välbekant, men ändå så exotiskt? Man tänker kanske på palmer, på baddräktsperfekta kroppar, på sol och stränder och shoppande divor.

Los Angeles.

Namnet framkallar bilder av ett sken av glamour - tunt draget spackel över fattigdom och krossade drömmar.

Los Angeles var ett namn, för mig. En enda stor filmstudio, solig och glättig på ytan, men med gängkrig och droger bakom kulisserna. Ett namn på kartan, en av städerna alla har hört talas om.

Förra året började staden anta en mer verklig form. Den gick från att vara en filmstad till att vara stället där hon bodde. Där hon varje dag promenerade till universitetet, där hon körde till vänner på helgerna, och gick på konserter och evenemang som vi önskade att vi kunde vara två på.

Och nu är jag här. Jag har varit här i fem veckor, idag. Och egentligen är mitt intryck av min vistelse här något i stil med

<3 kärlek <3 lycka <3 kramar <3 leenden <3 närhet <3 glädje <3 vi <3

...men staden har ju inte helt undgått mig. Det har bara tagit fem veckor tills jag kommit med för att skriva om den. Vilket jag glatt skyller på ovanstående lyckorusiga känslotillstånd.

Jag har skrivit om Tokyo, innan. Om staden som väsen, om staden som bara är en stad för att vi inte har större ord.

Los Angeles känns helt annorlunda. Tokyo och Osaka och Kyoto har alla (liksom Stockholm) ett bultande hjärta, en puls av människor som går stadens gator och glider genom dess tunnelbanevener och pendeltågartärer.

Los Angeles är en stad av bilar, en stad av tomma trottoarer och en evig ström av gatlyktor och strålkastarsken. Det finns små oaser i form av lummiga universitetsområden och Baywatchstränder och shoppingstråk och nattklubbsbubbel, men för att komma någonvart alls måste man ilsket skumpa fram i en metallburk på nedgångna vägar. Vägar som är proppfulla av lika ilskna och stressade medresenärer, som surrar förbi till höger och vänster eller bara tar upp plats tills man själv kan kränga om dem.

Men det är inte bara motorvägar. Som tur är.

Där jag bor nu - och jag tycker att jag bor här, när jag tillbringar tio alldeles för korta veckor över tre månader i samma lägenhet i staden - är en av oaserna. Jag upplever hur livet är för doktorander och studenter, som har billiga bilar (eller inga bilar alls), och promenerar till campus och livsmedelsaffärerna. Som lagar billig mat hemma, och tar med rester till lunch i forskningsbyggnadens mathörna. Det är så långt ifrån både glamoröst lyxliv och svartmålad gängkrigsfattigdom man kan komma. Helt vanliga liv, i en helt vanlig stad?

Kanske. Men staden är inte helt vanlig. Den är inte det. Den är Los Angeles, och den är inte som någon annan stad jag känner - och jag är uppvuxen lite överallt, och har varit lite här och där. Los Angeles har gjort ett alldeles eget intryck på mig. Som det där med bilarna, med trafiken. Med bristen på fotgängare.

Sen... solen. Åh! Den skiner nästan, nästan jämt. Fem veckor har jag varit här nu, och bara en endaste dag var det en liten skvätt regn på morgonen. Nej, här är himlen blå, och solen lyser, och de få molnen är vita tussar. Ibland får vi ett grått dis som drar in från havet i småtimmarna, för att sedan smälta bort mitt på dagen.

Det är sanslöst. Det är overkligt. Vädret kan verkligen inte vara såhär perfekt, tänker jag. Och sen så är det verkligen det. Varje dag. Det är inte ens som i Japan, där sommaren är strålande solig, men också helt olidlig. I Japan är det inte bara varmt, utan också äckelklibbigt. Fuktigt så att man inte kan få något på torksträcket att faktiskt torka. Allt är genomdränkt av svett, allt är matt och klibbigt och bara allmänt plågsamt. Dygnet runt. Utan luftkonditionering återstår bara tryckande hetta, stilla luft, och sömnlösa, drypande nätter.

I Los Angeles är dagarna varma, men inte heta. Det drar in sköna brisar från havet, och eftersom klimatet är ett ökenklimat faller temperaturen på natten. Ingen luftkonditionering behövs för att man ska kunna sova, men däremot gäller det att komma ihåg att slänga in en varm tröja i bilen om man tänker vara ute efter mörkrets inbrott. Det är sommar nu, och jag både lever och trivs, och enligt allt vad de bosatta här säger så är temperaturen ungefär likadan även i december eller februari eller vilken som helst av de månader som är så in i norden mörka och kalla annars.

Den riktiga sommarvärmen kommer säkert, men det är en torr värme. En värme som man kan njuta av på stranden eller vid poolen, eller helt enkelt bara räkna med, och hålla sig till skugga och dricka mycket vatten.

Det som gjort mig mest förvånad är faktiskt just hur svalt det är. Att man inte alltid vill till stranden, och att man inte grillas av den strålande solen. Det var över trettio dagen jag kom hit, i början av maj, men jag tyckte inte att den hettan var tryckande på samma sätt som den varit i Japan. Och varje dag nu tar jag med mig min luvtröja, för att sedan söka mig till solen och skala av mig ytterlagret, och bara gå omkring och suga in strålningen med mina solhungringa bara armar.

Jag är glad åt allt vi promenerar, när jag följer med min käresta från lägenheten hon delar med två andra doktorander i utkanten av campus till hennes byggnad. Om det inte vore för det, och för klätterväggen (som är ett inlägg för en annan gång) och för allt annat fysiskt vi faktiskt gör ihop så skulle denna stad vara en överviktsfälla för mig.

Maten i Los Angeles är helt sanslöst god.

Jag visste inte det innan, men Los Angeles är lite av ett mecka för fusion-mat och annat gott, och det är allt verkligen genomgott. SÅ GOTT. Jag har ätit koreanska tacos och skallerormskorv och mangosalsa och kinesiska dim sum och vietnamesisk phoo och philly cheesesteak och äkta mexikanskt och etiopiskt och kubanskt och bara... så mycket mat. Så mycket otroligt läcker mat.

För att inte tala om att flickvännen gör goda saker i köket, och en av hennes rumskompisar lagat både blåbärsscones och rabarberpaj som han delat med sig av.

Det finns mat att äta här som jag inte ens anat kunde finnas - fisktacos?! - och trots att vi är fattiga och sparsamma så kostar vi på oss tillräckligt gott då och då för att mina smaklökar ska ha hamnat i regelbunden extas.

Los Angeles för mig är för många bilar och för god mat, och sedan ett kulturliv och uteliv som lockar som inget annat. Jag är ledsen att det är så få konserter under de månader jag är här. Jag missade precis både Mumford & Sons och Vienna Teng, och The Decemberists kommer i augusti - men jag fick i alla fall se Fleet Foxes! Och jag har varit och sett en Londonuppsättning av Frankenstein i en biosalong, och en dragqueenshow på en gayklubb.

Ingen kan anklaga mig för att inte ha tillräckligt roligt här!

Och förra helgen körde vi två timmar ut till Joshua Tree nationalpark, och jag var helt hänförd av naturen. Av att vara i en öken, att vandra bland kaktusar och yucca, att se (och klättra på) röda klippor och torra kullar och skymta snötäckta bergstoppar.

Om jag bara kunde komma över det där med att tanken på att köra i den här trafiken skrämmer vettet ur mig så vore det verkligen inte helt fel att bo här, tänker jag.

Synd att det inte kommer hända. Inte bara för att min partner snart blir riktig doktor och därför behöver lämna doktoranduniversitetets trygga näste, utan också därför att USA (som jag tidigare nämnt) inte skulle ge mig uppehållstillstånd genom henne. Inte ens om vi gifte oss. Sånt räknas inte här - usch och fy, homopar är inte äkta par!

Eftersom det är så är jag extra glad att jag inte råkat ut för några negativa attityder bland någon av alla dem jag träffat här. Inte bara flickvännens många öppensinnade och/eller queera vänner, utan folk i allmänhet verkar inte bry sig när två tjejer går och håller varandra i handen, eller helt tydligt är ute på en dejt tillsammans.

Men kanske USA - frihetens land - någon gång kommer någonvart med sin jämställdhet och sina rättigheter för alla. Vi kan hoppas. Och då kanske någon del av den här läckra, soliga och roliga delstaten kan komma på tal som nytt hem någon gång. Vi får se hur det blir!

Jag önskar att jag kunde stanna längre, jag önskar att jag kunde slå mig ner ett tag, men eftersom det inte går så gör jag helt enkelt det bästa av den tid jag får vara här.
Och det gör jag genom att passa på att njuta. Att njuta av närheten till min älskade, och solen och maten och upplevelserna, och av alla trevliga människor jag är så glad över att ha fått träffa.

Tillbaka till sidans topp