Kit

Gamla nyheter

10 maj 2011 21:59
Sitter och övningsordar lite. Många av mina vänner har ingen aning om vad som hänt i mitt liv på sistone. Eller - de har en aning, men jag har inte berättat för alla bekanta om det sanslöst underbara som lett till att jag sitter här med min flickvän inom stolssnurrs avstånd och skriver om mig, om oss, om solen i Kalifornien.

Mina närmsta vänner vet, såklart, och min familj också, men det var så svårt att berätta något för alla de där människorna som finns i mitt liv utan att vara en konstant del av det.

Mycket av det är att jag helt enkelt inte vetat själv, riktigt. Så länge gick jag i mina egna funderingar, utan att ens dela med henne. Alla tankar på henne, all längtan, alla känslor. Jag lät lite av det lysa igenom, men jag ville inte tvinga på henne oönskade känslor, ville inte hasta på något jag inte själv riktigt begrep mig på.

Och det var bra! Jag är enormt glad att vi gjort detta i vår egen takt, att vi bearbetat våra egna känslor innan vi börjat jobba på att vara med varandra. Att vi hade ett par dagar i februari innan vi gick vidare till maj; att vi hann prata med varandra om vad vi betyder för varandra, och vad vi vill innan det blev maj.

Men eftersom jag aldrig riktigt visste själv vad det var vi hade - eftersom vi bägge två gick och väntade på maj, på hur vi skulle fungera tillsammans - så blev det aldrig av att jag skrev (eller berättade) särskilt mycket för mina bekanta. Som om jag på något sätt kunde vira in det ömtåliga, nya vi i lager av tystnad, och skydda det från alla stötar.

Det skrämmer mig lite, hur det kommer att bli stötar och puffar och hur allt kommer att gunga, för att det alltid gör det. Men just nu känns allt så bra, som att det inte skulle kunna bli bättre, och... då är det dags att våga börja visa all min lycka. För att jag tror - kanske mot alla odds, men jag TROR - att den kan få hålla. Kanske. Den här gången.

Tillbaka till sidans topp