vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

När det politiska blir personligt

13 apr 2011 05:33
Jag hade glömt hur ont det kunde göra att älska.

Jag tror jag i alla fall tillslut har ett svar på min egen fråga. Hur vet man om man är kär?

Det vet man när tårarna kommer. Det vet man när hjärtat värker och värker och inte vill bli bättre, inte så länge avstånd och omständigheter motar isär två hjärtan som vill vara nära, nära.

Såhär mår man alltså när regeringar lägger sig i att det betyder något vilket kön de två som ingår ett förhållande har. Såhär mår man alltså när man har det bra nog att utan skam eller skuld erkänna sina känslor för en annan som är likadan, men inte får godkänt av staten.

Två kvinnor? Underkänt. Kommer aldrig på tal. Inte om jag ska till hennes land. Om hon skulle till mitt... Men det kan hon inte; hennes fält är smalt, och ingen i vårt tacksamt liberala och frisynta land sysslar med det hon söker göra.

Fan. Fan, fan, fan.

Det borde vara skönt att veta att det är allvar i hjärtat, att det är allvar mellan oss, men det jävla avståndet, och det där förbannade DOMA (Defense of Marriage Act = VAR INTE GAY) gör att jag bara värker och värker och värker.

Jag vägrar gå med på att vi måste vara ifrån varandra tills någon av oss kan överstiga alla de hinder byråkrati och förlegade regler om vad ett "riktigt" förhållande måste vara lägger i vägen. Jag vägrar. Det gör för ont att tänka på avståndet som långsiktigt, som något som gör att vi måste vänta var och en i sitt hörn, och att det kan komma någon annan emellan... Nej.

Jag vägrar.

Det gör inte att jag slutar värka. Det bara får förtvivlan att gnaga i hjärteroten, för vad kan två små människor göra mot allt det? Mot all den likgiltiga fientlighet som utan personligt hat åsamkar sådan väldigt individuell skada.

Jag vägrar och värker och vet inte hur jag ska klara sex och en halv timmes jobb till, inte när mina ögon svider och klumpen i halsen är för stor för att få ner lunchen runt.

Vi får se.

Det borde vara ord av förtröstan, men just nu är de ord som gör ont. Vi kan inte veta. Vi kan inte planera. Vi kan bara vänta och se, och sen... vem vet?

Jag vill veta. Veta. Veta att jag kan få försöka vara med henne, att vi kan försöka vara VI, utan att... allt detta andra ska komma ivägen.

Som det är i mina drömmar. Inatt kysste jag hennes nacke. Det var lekfullt och ömt och så väldigt, väldigt varmt.

Mitt rum just nu är kallt. Mörkt. Ensamt.

Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Jag måste försöka äta. Måste försöka samla mig.

Måste kanske få ut all förtvivlan i floder av tårar, och sedan resa mig upp igen och fortsätta vägra ge upp; hitta vägar att göra det som verkar omöjligt. För hon är värd det. Hon är bättre än något annat som hänt mig hela mitt vuxna liv. Det MÅSTE gå. På något sätt.

Sen. Efter att jag gråtit av mig. Sen.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Anne: (13 apr 2011 11:01)
Kära, kära Kit. <3

Människors trångsynthet är smärtsam, men när den drabbar personer som man bryr sig om och önskar allt gott blir den rakt av obegriplig. Jag håller tummarna för att "vi får se" för med sig en modig ny värld.

*hållerom*

astrud: (13 apr 2011 11:50)
*kram*

Finns det kanske något tredje land där det finns möjligheter för henne, och inga hinder för er två?

Tintomara: (13 apr 2011 13:00)
Men... får ni inte ens bo ihop? Att det finns många länder där ni inte får gifta er är ju en sak, men om en av er "hyr ut ett rum" till den andra kan väl ingen lägga sig i det?
Det bara måste finnas någon lösning! Kram!!!

astrud: (13 apr 2011 15:01)
tinto> det handlar väl mer om att få komma att få stanna i landet, som jag förstår det. hoppas också den finns en lösning. det måste finnas många i samma situation, kanske finns det kryphål? hör er för :-)

astrud: (13 apr 2011 15:02)
(ta bort mitt "att få komma" så blir meningen mer begriplig :-) )

Kit: (13 apr 2011 15:28)
Anne:
Tack, tack, tack. *kramar* Det betyder mycket. Och det blir bättre! Idag var... en dag. En sån dag. Oj.

Astrud:
Vet du, att precis så tursamt är det faktiskt. Att om vi är varandras mål, så kan vi göra det här möjligt. Du ska få höra snart!

Tintomara:
Grejen är den att om man vill resa till USA som turist lägger sig ingen i vad man gör, såklart. Men ett turistvisum är på tre månader, och man får inte jobba på det. Att få arbetstillstånd i USA är grymt svårt, så vanligtvis brukar par där den ena av de två bor i landet helt enkelt gifta sig (eller, enkelt och enkelt - det tar tid och pengar och byråkrati, men det är i alla fall en väldigt verklig möjlighet). För med en äkta hälft som är amerikansk medborgare kan man småningom få uppehållstillstånd, och sen därefter börja söka jobb. Men med DOMA, och med all annan homofobisk skit som sitter så djupt i det amerikanska systemet så är det helt enkelt så att de inte erkänner samkönade äktenskap alls. Om du är kvinna och har en maka, en äkta hälft du gift dig med i ett land (eller stat) där man får göra det så räknas det helt enkelt inte som ett äktenskap i immigrationslagens ögon. Så är det.

Men det finns lösningar. Det är klart det finns det! Och det gör mig sanslöst lycklig.

astrud: (13 apr 2011 15:59)
skönt att höra :) (har en klättermaja i knät därav alla skrivfel)

Kit: (13 apr 2011 16:18)
astrud:
Förstår precis! Jag läser flytande skrivfel, det är ingen fara alls. Och förhoppningsvis kan jag skriva lite mer om... annat, sånt som gör att det bara värker bra, och helt utan bittra tårar.

Tintomara: (13 apr 2011 18:59)
Okej, då förstår jag. Det får bli att hålla tummarna hårt nu då, för att det ska komma en lösning!
De är väldigt gammaldags på många sätt i USA, men åtminstone finns det öppet honomsexuella som är accepterade, som hon Ellen DeGeneres t ex. Och blev inte samkönade äktneskap tillåtna i Kalifornien? Det var ju ett farmsteg bara att det kom upp som förslag annars. Men vem har tålamod när man är kär?

Kit: (14 apr 2011 01:10)
Tintomara:
Just nu kan man ingå samkönade äktenskap i fem av Amerikas femtio stater. Man fick det i Kalifornia ett tag, men sedan hade de en omröstning, och för att religiösa organisationer la ner väldigt mycket pengar i marknadsföring för att få folk att rösta för att upplösa den lagen så är det inte längre möjligt för gaypar att gifta sig där. De som redan är gifta blir erkända som äkta makar (om de bägge är amerikaner), men inga nya äktenskap kan ingås. Så det är framsteg och sedan bakslag, framsteg och bakslag, och en djupt ingrodd religiös homofobi som är väldigt svår att få bukt med.

Jag hoppas så innerligt att vi får se fler framsteg snart, men... det är ingen prioritet för Demokraterna, och Republikanerna är ganska väldigt homofobiska hela bunten. Men vi kan alla hålla tummarna?

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

saknar Japan Närhet Ord utlandsflytt sommar nytt sjuka dagar. bröllop Dimma politik läget flytt Jobb glädje

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::