Kit
När det politiska blir personligt
13 apr 2011 05:33Jag hade glömt hur ont det kunde göra att älska.
Jag tror jag i alla fall tillslut har ett svar på min egen fråga. Hur vet man om man är kär?
Det vet man när tårarna kommer. Det vet man när hjärtat värker och värker och inte vill bli bättre, inte så länge avstånd och omständigheter motar isär två hjärtan som vill vara nära, nära.
Såhär mår man alltså när regeringar lägger sig i att det betyder något vilket kön de två som ingår ett förhållande har. Såhär mår man alltså när man har det bra nog att utan skam eller skuld erkänna sina känslor för en annan som är likadan, men inte får godkänt av staten.
Två kvinnor? Underkänt. Kommer aldrig på tal. Inte om jag ska till hennes land. Om hon skulle till mitt... Men det kan hon inte; hennes fält är smalt, och ingen i vårt tacksamt liberala och frisynta land sysslar med det hon söker göra.
Fan. Fan, fan, fan.
Det borde vara skönt att veta att det är allvar i hjärtat, att det är allvar mellan oss, men det jävla avståndet, och det där förbannade DOMA (Defense of Marriage Act = VAR INTE GAY) gör att jag bara värker och värker och värker.
Jag vägrar gå med på att vi måste vara ifrån varandra tills någon av oss kan överstiga alla de hinder byråkrati och förlegade regler om vad ett "riktigt" förhållande måste vara lägger i vägen. Jag vägrar. Det gör för ont att tänka på avståndet som långsiktigt, som något som gör att vi måste vänta var och en i sitt hörn, och att det kan komma någon annan emellan... Nej.
Jag vägrar.
Det gör inte att jag slutar värka. Det bara får förtvivlan att gnaga i hjärteroten, för vad kan två små människor göra mot allt det? Mot all den likgiltiga fientlighet som utan personligt hat åsamkar sådan väldigt individuell skada.
Jag vägrar och värker och vet inte hur jag ska klara sex och en halv timmes jobb till, inte när mina ögon svider och klumpen i halsen är för stor för att få ner lunchen runt.
Vi får se.
Det borde vara ord av förtröstan, men just nu är de ord som gör ont. Vi kan inte veta. Vi kan inte planera. Vi kan bara vänta och se, och sen... vem vet?
Jag vill veta. Veta. Veta att jag kan få försöka vara med henne, att vi kan försöka vara VI, utan att... allt detta andra ska komma ivägen.
Som det är i mina drömmar. Inatt kysste jag hennes nacke. Det var lekfullt och ömt och så väldigt, väldigt varmt.
Mitt rum just nu är kallt. Mörkt. Ensamt.
Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Jag måste försöka äta. Måste försöka samla mig.
Måste kanske få ut all förtvivlan i floder av tårar, och sedan resa mig upp igen och fortsätta vägra ge upp; hitta vägar att göra det som verkar omöjligt. För hon är värd det. Hon är bättre än något annat som hänt mig hela mitt vuxna liv. Det MÅSTE gå. På något sätt.
Sen. Efter att jag gråtit av mig. Sen.
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros