Kit

Kärlek på japanska

30 mar 2011 15:13
Var ute med kollegorna efter förskoleavslutningen idag. Det är första gången vi gör nåt sånt tillsammans - inga chefer, bara vi lärare och annan personal. Nio personer allt som allt, och min nyzeeländske kollega var den enda mannen.

Vi drack vatten, men åt oss proppfulla på shabu-shabu och diverse tilltugg. Glada och nöjda efter avklarad avslutningsceremoni satt vi och slappnade av för första gången på över en månad, och som man gör det kanske gör vid sådana tillfällen började det hagla frågor om kärleken.

Det började med att en kollega ombeds berätta om när hennes man friade, vilket hon gjorde under fnitter och utrop av "Hazukashii!" (pinsamt). Sen gick frågorna laget runt, och alla var väldigt nyfikna på mig. Särskilt när jag gav dem positivt svar på "Hur är det med kärleken?"

För det är ju bara bra med kärleken, tack.

Och nu är japanska ett utomordentligt intressant språk i det att man inte använder särskilt mycket personliga pronomen alls. De finns där, flyter runt i språket, och går såklart att dra ut, men... Om vi säger såhär: det finns fem vanliga variationer av "jag" (och säkert femtio mindre vanliga - själv kan jag kan ungefär tio). Och det är inte för att de är så populära, utan för att de är allmänt vaga och obestämda och egentligen inte behövs alls.

Så vartenda svar jag gav var helt sant, såklart, inklusive svaren på om min speciella person var "snygg" och "cool" (det är hon!)... men jag kände att det nog inte framkom helt tydligt att jag faktiskt inte har en pojkvän. Alls. Nånstans.

Kollegorna var så glada över nyheten, och över mitt leende och det faktum att jag erkände att vi snart skulle träffas igen att jag inte ville göra den trevliga middagen till en interkulturell diskussion om hur lite roll biologiskt kön spelar i kärlek, egentligen. Lite kände jag att jag borde varit tydligare med att markera FLICKVÄN, men som sagt - jag ville inte göra någon stor affär av det, för det är inte en stor grej för mig att hon är min flickvän. Det är en stor grej för mig att jag hittat en annan människa jag kunnat bli kär i, och haft den sanslösa turen att få den kärleken besvarad. Det är en stor grej. Så det var just det jag delade jag med mig av. (Borde jag ha sagt mer? Är jag en dålig queerperson som inte ser till att upplysa folk när jag får chansen?)

Men jag pratar ju aldrig japanska med nyzeeländske kollegan - och han tillhör en religiös grupp som är aningen ökänd för sin syn på homosexualitet. Men han är en schysst typ, och när han fått nej på "Har du pojkvän?" och "Har du make?!" så tänkte han efter och log och frågade "Har du en speciell vän?" och jag sa att, ja, det har jag.

För att vara riktigt säker kollade jag med honom när de andra var upptagna med att trassla ut notan betald från nio håll. "Du fattade att min specielle vän inte är någon kille, eller hur?"

"Såklart," sa han, och sen "Jag är så glad för din skull!"

Så, yay! Han råkar tillhöra den där kyrkan som gör taskiga saker, men själv är han verkligen så hygglig som han verkar. Och det gör mig verkligen glad. Det hade varit så sorgligt om vi tillbringat vår sista månad på jobbet med att han glott på mig och jag varit frustrerad på att hans religiositet kommit i vägen för vett och sans och vanligt hyfs.

Jag har alltid tyckt om honom, trots hans samfunds påhitt här och där i världen, och nu kanske jag måste se över mina fördomar om folk som tillhör den kyrkan. I alla fall de unga kanske inte har en såndär vriden syn på homosexualitet som får mig att vilja skrika i frustration. Bra att veta!

Det är också bra att veta att jag är sådär kär att allt jag vill göra är att prata om hur underbar min respektive är. Om hur gärna jag vill vara hos henne, och hur mycket jag tänker på henne varje dag - kollegan hade märkt att jag sitter underligt klistrad vid mobilen idag, och funderat på om jag hade allvarlig hemlängtan (inte så troligt) eller om det var något... annat. Och nu vet han, och är glad för min skull, och jag känner att jag formligen LYSER när jag pratar om henne just nu.

Jag vet fortfarande inte alls vad den mer avlägsna framtiden har i sitt sköte, men just nu lever jag varje dag för att komma en dag närmare henne. En dag närmare att kunna kyssas och hålla om varandra och gå ut tillsammans och sitta hopkurade i soffan tillsammans och göra allt annat som vi pratar längtansfullt om varje dag.

Trettiofem dagar kvar nu. Trettiofem dagar till närhet.

Tillbaka till sidans topp