vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Mitt cyniska hjärtas oförklarliga längtan

27 feb 2011 11:37
Försöker tillåta mig själv att gå varligt fram, att inte ha för höga krav. Hur mycket jag än hatar att erkänna det så var det dramatiska, tårfyllda sätt mitt långa förhållande med min fästman tog slut på väldigt uppslitande - tillräckligt att det är fullt förståeligt att det fortfarande är mycket som tar emot, mycket som skrämmer.

Det är en svaghet, men det är en mänsklig svaghet, och kanske är det helt enkelt att jag läser av henne också? Att vi bägge två behöver ta det lite försiktigt, utan löften, utan att kräva sådant den andra inte än är villig att ge?

Jag är såklart helt bländad av mina egna känslor, av hur jag tycker att det strålar om henne, och hur viktigt det här har blivit i mitt liv. Så jag vet inte om det är sant, men det känns som att... som att det här kanske är ett mer moget sätt att hantera ett nytt förhållande? Under våra omständigheter, i alla fall.

Kanske jag bara intalar mig det för att ha en ursäkt för att jag inte kan haspla ur mig orden "älskar dig".

Men jag tar små steg, små steg på vägen. Säger "jag saknar dig", och "jag vill inte heller gå och lägga mig ensam" och "men vi ses om två månader".

Lite större steg också. Talar om planer. Säger att jag inte har några - att jag hade en plan, men den var mitt gamla liv, och mitt gamla liv är långt bakom mig. Så nu är min plan att ta mig till Sverige, ta mitt körkort, och sen - vem vet?

Ta mig till USA. För det är där jag har folk jag vill vara hos.

Så mycket lyckades jag säga. Inte mer än det. Och att det skulle bli svårt. Och hon sa "Jag vet inte var jag kommer vara..." och jag svarade "Jag vet. Men det kommer ta tid."

Det är... något, i alla fall? Bättre än ingenting?

Och vi tillbringade sex timmar av min lördag och sen lika länge av min söndag ihop? Och hon hoppades att jag haft en bra helg, och jag sa att jag hade det.

Men det har börjat göra ont att lägga på. Det brukade inte göra det - det brukade bara kännas roligt att vi haft det så kul. Nu är det klart att det är roligt att vi kan pratas vid i timmar, och titta på brittiska komediserier ihop, men... varje gång hon försvinner från min skärm är saknaden där. Ensamheten.

Jag är så fruktansvärt ensam här. Och jag är än ensammare därför att allt i mig - mitt hjärta, min kropp - har börjat minnas hur det var att inte vara ensam. Att vara en av två.

Cynisk som jag är trodde jag knappast att det skulle hända igen. Inte att jag skulle vilja vara med någon annan, när jag vet hur illa det kan gå och hur ont det kan göra. Absolut inte att jag skulle börja planera att flytta till ännu en ny kontinent, bara för att komma närmare. Det är vansinne att känna såhär, tänker jag för mig själv. Det är vansinne. Det är inte ett dugg smart, eller långsiktigt, eller något annat vettigt alls.

Det bara... är.

Det är mitt cyniska hjärtas oförklarliga längtan efter något som jag lyckats intala mig själv att jag inte trodde på.

Kärlek. Någon som är bättre för mig än ensamheten. Någon som är värd att satsa på, även utan löften.

Någon jag inte kan sluta tänka på, eller skriva om, eller vilja prata med. Även när jag inte kan säga allt jag känner, för att mitt hjärta fortfarande är sprött, och tvivlar på sig självt, även när jag inte tvivlar på henne.

67 dagar.

Hon kommer vänta.

Jag kommer vänta.

Det bara är så. Inte ens mitt cyniska hjärta kan tvivla på det. Inte när vår längtan finns där, hela tiden.

Inte när inga av mina ord räcker till för att uttrycka allt som finns där just nu. Tills det försvinner, säger hjärtat. Det försvinner alltid, tillslut. Men 67 dagar? De kan jag få. De kan vi vänta ut. Hon och jag och mitt vimmelkantiga hjärta.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

Japan förhållande sjuka dagar. bröllop Träning Dimma sommar Framtid Nostalgi Livet hon resa Kärlek jul Lycka

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Emil, Emilia
:: reklam ::