Kit

Bekänna

25 feb 2011 17:12
Det började som en kittlande aning att det var lite mer än vänskap. Det har gått fem månader sedan dess - fem månader och så många bekännelser emellan oss, så mycket närhet, så många stunder.

En morgon vi aldrig ville behöva stiga upp från, och sen avstånd, avstånd, avstånd.

Och nu kan jag inte skjuta upp på det mer. Jag vet vad jag känner. Jag vet hur viktig hon är för mig. Och nog anar hon det, nog är det något som finns där mellan oss bägge, och inte bara i mitt eget sinne. Men jag har fortfarande inte sagt något, och det gör mig lite kall och stel och darrig att tänka på att faktiskt... faktiskt erkänna. Bekänna.

Bekänna kärlek.

Det är paradoxalt, hur lätt det var att låta kroppen tala och hur svårt det är att hitta faktiska ord.

Hur bekänner man kärlek utan krav? Hur kan jag vara sann mot henne utan att få henne att känna att jag vill ha någon motprestation av henne?

Det är självklart att jag skulle bli överlycklig om hon hade liknande ord för mig, men det är inte därför jag vill klä av mig den hemligheten. Jag vill att hon ska veta därför att det är sant. Därför att hon är det mest fantastiska som hänt mig på mycket länge - därför att jag tycker att hon är underbar och inspirerande och åtråvärd och tuff och rak. Därför att trivs bättre med henne än nästan någon annan människa i världen, därför att jag beundrar henne, och därför att hon gör mig bättre och gladare och modigare.

Men jag vill inte att mina ord ska bli en tyngd på hennes hjärta. Jag vill inte kväva henne med mina känslor. Jag vill bara att hon ska veta.

Men hur? Hur.

Först tänkte jag att det måste vara Skype - ansikte mot ansikte, det modiga sättet. Men så mycket av vår kommunikation är skriven, så mycket av vårt förhållande (för ett sådant har vi, även om det inte direkt är konventionellt) har vi byggt av pixelord på datorskärmar. Och om jag skriver kan jag samla mina tankar och kanske hitta ett sätt att bekänna på som är rakt och enkelt och inte kommer förstöra något.

Jag är så sanslöst rädd för det. Jag tror inte att det finns egentliga skäl att vara rädd, men det är känslor. Känslor är inte logiska, känslor lyssnar inte på några resonliga argument.

Jag är livrädd för att ett litet stycke ärlighet till ska bli det som kullkastar den trygga balans vi hittat, där vi finns där för varandra och ger varandra skratt och stöd och aldrig kräver något den andra inte kan ge.

Men om jag inte säger något nu... Då kommer jag bara att fortsätta gå omkring och känna såhär. Och jag tror ärligt att de samtal vi haft nog fått henne att känna att jag kanske inte är redo för att älska någon (liksom jag vet att hon inte kan ha något riktigt förhållande på distans), och att... om hon också har de här känslorna, de här rädslorna, så är det därför hon håller tillbaks på dem.

...jag skulle bli ganska förkrossad av att få veta att hon inte kunde tänka sig att älska mig, ens om vi kunde göra oss av med avståndet. Och det skulle vara tungt om hon dröjde med sitt svar, eller fick ursäkter för att inte prata lika mycket med mig längre. Men allt sånt är bara skräckscenarier min feghet målar upp för att försöka komma undan ett rakt och enkelt erkännande.

Så allt jag behöver göra är att hitta rätt ord. Ord som är ärliga utan att vara klängiga, som ger henne alla öppningar i världen att göra precis som hon känner, som på något sätt kan bevara balansen och tryggheten i vårt förhållande samtidigt som de utplånar den enda hemlighet jag har för henne.

Det är allt.

Hur svårt kan det vara, egentligen?

(Jag skakar, skakar, skakar. Det måste vara kallt inatt i Japan. Det måste vara det.)

Tillbaka till sidans topp