vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

April, april - och sedan maj

21 feb 2011 12:46
En vecka senare, och saknaden har stillat sig lite. Den ligger och gnager ilsket på hjärteroten, men den slänger sig inte längre mot revbenen så att de knakar av sorg, river inte längre i själen.

Det har varit en vecka utan vila, med små samtal här och där som hållit mig flytande bland vrakdelarna från mina planer. Planerna som sänktes i en arbetsstorm; jag driver runt, och ingen horisont är längre kartlagd.

Två tankar, nu. Tankar på henne, tankar på april.

Jag tänker på henne och ler - hon är där varje dag, korta stunder eller timmar. Hela dagen igår. Vi delar barndomsminnen och intimiteter, spelar kortspel och ser på sanslöst poänglös underhållningsteve tillsammans. Och vi tassar runt det vi kanske båda är rädda för att säga. Istället säger vi "Jag saknar dig" och "Jag längtar tills vi träffas" och pratar om att få hålla om varandra igen.

Jag tänker på april, och allt blir till irriterad förvirring. Jobbet, jobbet, jobbet. Det var en sådan spännande utmaning när jag började. Nu har det blivit lite av en plåga. Ungarna är underbara, men de har blivit för många; så många nya studenter utan nya lärare. Och de som bestämmer över lilla skolan... De vill ju att jag ska stanna. Men jag kan inte. Jag sa det till dem.

Jag sa till dem att jag kunde ge dem till slutet av april, trots att mitt kontrakt går ut sista mars. De blev så glada!

Nyss hemkommen från resan till henne, till Tokyo, tog jag upp frågan om april igen. Jag tänkte det kunde vara bra att formalisera det, med kontrakt och allt. Och då fick jag - jag som har en flygbiljett köpt till den fjärde maj, en biljett jag inte på några villkor kan boka om - veta att det minsann inte var bestämt att jag skulle få vara kvar tills i april. Kanske på nåder, några timmar i veckan, men vill min ersättare börja i april så kan de inte göra något åt det.

Lite så lät det. Det kanske inte var så kyligt som jag kände det, men kontentan av det samtalet var att jag inte längre vet vad som händer i april. Och jag behöver verkligen veta. Jag hade verkligen behövt pengarna - jag var ju sjuk, och eftersom jag har ett förjävligt kontrakt så förlorar jag mer pengar per dag när jag är sjuk än vad jag skulle tjänat. ("För att det kostar oss att hyra en ersättare," säger jobbet. Jo, tack. Som att det skulle vara mitt ansvar; mitt val att vara utslagen med influensa i en vecka. ...och de undrar varför jag inte kan stanna kvar ett år till.)

I alla fall. Just nu vet jag inte om jag har något jobb i april - och jobbet har kontraktet till min lägenhet, så har jag inget jobb har jag antagligen ingenstans att bo, heller. Alla andra planer jag hade - mina två bästa vänner från två kontinenter kommer bägge hit, en på besök och en för att påbörja längre studier, och det var ju tänkt att jag skulle få kunna umgås med dem. Men alla de planerna - jag har ingen aning om vad som händer. Ingen aning alls.

Det är lite utmattande. Mycket störande. Inget jag kan göra åt just nu, men det är bara fem veckor kvar, och jag måste få veta snart. Måste få planera. De hade sagt att de skulle hålla en avgörande intervju i torsdags, men den påtänkte efterträdaren ställde in i sista minut.

Jag är inte alls på gränsen till något sammanbrott - jag är flexibel; jag har redan alternativa planer. Men jag måste ju veta vad jag ska förbereda mig på. Om jag ska packa ihop allt som ska skickas hem till Sverige nu i mars, eller om jag kan vänta till slutet av april. Om jag ska börja höra vilka vänner jag kan bo hos när, eller om jag kan vara kvar här i mysiga lägenheten.

...eller om jag bara ska ge upp alla de här planerna, säga till jobbet att de förlorat chansen att ha mig i april, och bara köpa en biljett - en till - och flyga till henne en månad tidigare.

När jag berättade för henne om situation föreslog hon utan tvekan att jag skulle komma och bo hos henne en månad, hellre än att driva runt i Japan utan inkomst eller bostad. Utan tvekan! Jag blev så glad. Och jag vill ju. Det jag känner för henne är så förbryllande starkt att det kan få mig att glömma tanken på vårprakten i blommande körsbärsträd... kan till och med få mig att tycka att jag kan hälsa på bästa vännen i USA snart nog (bästa vännen bor bara två-tre timmars flyg bort från henne), och att jag kan klämma in lite tid med bästa vännen från Sverige. Och sedan bara - dra från Japan. Till henne.

Så stark är längtan. Är saknaden. Är det där som vi ännu inte givit något namn.

Än har jag inte kastat allt förnuft överbord, än väntar jag på avgörande ord från mina chefspersoner, men om det inte kommer snart...

Jag vet inte hur länge jag kan vänta.

Men jag vet att om inget annat händer så träffas vi igen om 73 dagar. Långa, långa dagar.

...nu greppar saknaden revbenen, och skakar dem, får det att värka och bulta, och jag räknar tyst för mig själv alla dagar som vi inte är tillsammans, hon och jag.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

sommar hälsa bröllop Lycka Framtid Besvikelse känslor Kärlek Närhet Depression Ord hon Musik läget Träning

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Emil, Emilia
:: reklam ::