vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Arton dagar

23 jan 2011 01:20
Jag kan inte sluta tänka på vad som kommer, i februari.

Jag har inte längtat efter något såhär innerligt på så länge jag kan minnas. Inget annat möte har varit såhär laddat för mig, ingen annan resa så full av spänd förväntan.

Och allt bara känns - bra. Trots att jag antagligen borde oroa mig mer än jag gör.

När vi träffades sist var det trots allt som internetvänner som fick en chans att umgås för första gången. Vi sågs ett par gånger nere i Osaka, tillbringade ett par dagar med att sjunga karaoke och shoppa manga och gå på bio och titta på fyrverkerier. En dag kom hon hem till mig, och vi tittade på en film jag älskat när den gick här och som hon inte sett än. Vi satt bredvid varandra, vi kramades, men det var... bra. Bara bra. Inte mer än så; inga gnistor än, inte då.

Gnistorna har kommit i samtalen, i orden vi delat med varandra i över fyra månader nu. I hur vi öppnat oss för varandra, och frågat om varandra och jag nu känner att hon är en av de människor i världen som jag förstår bäst. Som betyder mest för mig.

Och så mycket har vi faktiskt pratat om, också, att den här vänskapen vi har betyder så mycket för oss.

Men nu, när vi träffas igen, när vi inte har avstånd och dataskärmar att tas med... borde jag inte oroa mig för att någon av oss ska klanta till det? Som människor så ofta gör.

Borde jag inte oroa mig för missförstånd? För att någon av oss vill mer, eller mindre, eller... inte vill alls?

Och vad händer om de fyra nätter vi delar inte är början till något alls, om vi inte sätter ord på det, utan bara låter varandra glida bort igen, utan att göra några anspråk, utan att tala något alls om löften?

Skulle det vara okej?

Jag vet inte. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer bli. Det är en av anledningarna till att förväntan är så stor. Jag kan föreställa mig henne, och närheten, och mitt leende när jag får krama henne igen för första gången.

Jag hoppas att det kommer i alla fall ett nytt ord. Jag... känner inte att jag kan kräva något alls från en annan människa, kan tvinga någon att vara min, för det har inte slutat väl.

Men kanske kan vi vara varandras. Också. Som vi redan är, fast med fler ord för det.

Och det är sådant jag tänker på. Mer än jag tänker på allt det andra. Det är arton dagar kvar, och jag vet inte alls vad som händer, men i huvudet smakar jag på ordet "flickvän".

Det... känns som ett underbart ord att säga. Och det får mig att spinna vidare, att fundera - vad kommer mamma säga, när jag berättar? (Om jag berättar, om jag har något att berätta.) För det är klart. Det måste ju komma som en överraskning för familjen, efter att de känt mig i trettio år, och jag bara haft pojkar i mitt liv i tolv av dem. Men tacksamt nog så litar jag av hela mitt hjärta på att det inte blir värre än lite förvirring. Det här är inte lika självklart för föräldrarna som för mig.

Själv har jag vuxit upp till någon som känner att sexualitet inte är något hårt och fast som man kan etikettera för resten av livet. Jag har inga som helst problem att acceptera att, ja, jag är förälskad, förälskad så in i märgen, och det spelar blankt ingen roll att personen jag fallit hårdare för än någon annan sedan jag var arton år gammal råkar vara mer "hon" än "han".

Men det är nytt, och jag borde oroa mig. Jag borde undra, och inte bara längta.

Borde. Kanske.

Jag gör det inte. Inget i mig gör något annat än väntar, väntar och räknar dagar och timmar och pratar med henne och säger snart, snart, snart. Snart kan vi träffas och ha äventyr i Tokyo, snart kan vi sitta och gosa på hotellet och skratta åt Top Gear ihop, snart kan vi kura ihop oss i en futon och somna i varandras armar. Snart kan hon lära mig att kyssas.

Och allt det är sådant jag vill ha mer än något annat i världen. Så mycket betyder de dagarna för mig, så mycket betyder hon för mig. Och jag är så uppfylld av förväntan, av yr glädje över att det är en annalkande verklighet att inget annat spelar särskilt stor roll just nu.

Det gäller bara för mig att ta mig igenom de där arton dagarna. På något sätt. Det började på nittiofem dagar, det är arton kvar - och varje dag närmre mötet jag kommer, desto längre känns varje timme, desto otåligare blir jag.

Desto mer längtar jag, hämningslöst, utan tvivel.

Min hjärna kan tänka "Det här kan aldrig sluta väl" så mycket den vill, uppbackad av all information den har om avståndet, om hur det gått förut för mig; för henne. Det spelar ingen roll. Mitt hjärta bultar så hårt att det inte hör något annat än hennes namn, och orden som jag vågar hoppas och viska för mitt inre.

För kärlek är en sådan förunderlig kraft.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


kummin: (24 jan 2011 19:48)
Jag kan inte fatta att det bara är arton dagar kvar, men så har jag inte heller slaviskt räknat ner dem :) Tiden går fort när man inte väntar.

Vad det än blir, så blir det någonting. Du skriver fint som alltid.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

sjukdom Besvikelse Depression sjuka dagar. Framtid glädje nytt känslor Dimma hälsa Ord läget Musik resa höst

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Cecilia, Sissela
:: reklam ::