vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Att avgöra sin framtid

5 jan 2011 13:08
Idag sa jag upp mig.

Eller, för att vara petig - idag talade jag om för min chef att jag inte skulle förnya kontraktet för ett år till.

Jag använde föräldrarna som ursäkt. De är i lite dålig hälsa, mamma har höftopererats, pappa måste knäopereras, de är bägge egna företagare som nu måste hyra hjälp för sådant som jag skulle göra för mat och husrum.

Det är vad jag sa till jobbet. Och det är sant! Men det är också sant att jag ville ha ett skäl som skulle göra det omöjligt för min chef att tigga till sig ett längre kontrakt av mig. (Hon skulle dock inte erbjuda hälsoförsäkring eller särskilt mycket höjd lön, det vet jag.)

Det känns lite pirrigt. Jag trodde jag hade en plan fram till 2013 - nu har jag en plan till... maj? Eller! Jag har jobb till slutet av april. Sen har jag resor.

Åh. Som jag saknat att resa, trots att jag bor i ett så spännande land. Jag har saknat att resa till mina vänner, det är vad jag har saknat. Jag har saknat sällskap på nya platser, och det där ögonblicket när man kliver genom dörren märkt "Arrivals" och det faktiskt står någon där och väntar på en. Någon som slänger armarna om en, som man kan slå armarna tillbaks om samtidigt som man skrattar av lycka.

Jag är inte så bra på att ha väldigt många vänner nära mig, man jag är desto bättre på att ha väldigt goda vänner som bor långt bort.

När jag varit i Japan har jag haft de allra flesta vänner väldigt, väldigt långt bort.

Så det händer i maj. Fjärde i månaden far jag till Los Angeles, det var redan bestämt (hon väntar där på mig, och vi längtar). Men istället för att flyga tillbaks till Tokyo och ta tåget till Osaka så kommer jag att ta mig till Seattle, till Alaska, till South Carolina. Till mina bästa vänner, och till vänner jag älskar utan att någonsin ha träffat.

Jag ska ta mig till nya platser, platser som är "hemma" för andra, men "borta" för mig. Bli runtvisad, tagen till de coolaste ställena, till de vackraste landskapen, samtidigt som jag har det bästa tänkbara sällskapet. Och även om det är kort så gör det bara upplevelsen mer speciell. Jag har minnen fjorton år tillbaks av sådana resor, och jag har aldrig ångrat en enda en.

Det är så fantastiskt spännande att tänka på maj, nu, att jag inte tänker så mycket på nu.

Jag har tittat på jobbat utifrån, jag har sett vad som var bra (mysigt ställe, snälla människor) och vad som var dåligt (lönen, bristen på betald hälsoförsäkring, ledigheten, bristen på vikarier, arbetstiderna, stressen, min dåliga hälsa, bristen på pensionsgrundande inkomst, bristen på framtida karriärsmöjligheter), och fattat mitt beslut.

Det känns bra.

Jag kommer gråta när jag lämnar barnen, men de lämnar mig först? Skolåret slutar i mars i Japan, så när april kommer så kommer också de äldsta barnen att ha fortsatt upp till lågstadiet. Andra kommer ha placerats av sina föräldrar i vanliga japanska förskolor istället, för att vänja dem vid systemet.

Jag kommer gråta när jag lämnar barnen, och jag kommer sakna Japan, men det var dags att fatta ett beslut. Att avgöra min framtid - i alla fall min nära framtid. Och mitt beslut är fattat, och jag känner mig lättad och upprymd, inte nedtyngd av skuldkänslor eller ånger.

Det kommer att bli bra, det här. Jag ska inte oroa mig för mycket för vad hemkomsten kommer att bringa (jag blir arbetslös och bostadslös, i alla fall på pappret - i verkligheten bor jag på gården, och hjälper mamma och pappa), utan istället ska jag vara glad över att jag inte kom till den här insikten nån gång när den kvalmiga japanska sommaren strypt den sista glädjen i mig, och jag en mörk sommarkväll inser att, fan, jag vill ju hem...

Nej, allt skedde väldigt snabbt, men känns väldigt rätt. Dags att dra nu!

Dags att dra om fyra månader. Det är mycket som ska göras innan dess. Fyra månaders lön till kommer behövas - det är reskassan! Till USA, till mina vänner, till alla de kramar och skratt som jag levt så länge utan.

Jag har fattat mitt val, och det gör mig lycklig och fri. Det är en bra framtid, tror jag. Den bästa.

Åh.

Lite darrar jag, nu, men jag kan intala mig att den där paniken inför det okända inte har så stor makt över mig. Att det mesta är förväntan. Allt kommer gå bra. Det kommer ordna sig. Jag har avgjort vad jag vill att min utmaning ska vara, och det var inte att klara mig igenom ett år till med så lite gnäll och så få sjukdomar som möjligt. Nej - min utmaning blir allt det där andra. Allt som faktiskt leder rakt till framtiden.

...så nu när jag gjort allt det där, kan jag få spola fram tiden lite? Fem veckor vore nog. Till februari, till Hennes ankomst. Vi pratade med varandra ikväll, förstås, för sent för henne och för länge för mig, och ingen av oss ville sluta. Hon sa för första gången det hon redan skrivit, och jag blev så varm. Hon ska lära mig att kyssas.

Framtiden. Jag längtar!

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


tantannica: (5 jan 2011 17:35)
Oj, vilket varmt ord!<3 kram


Anne: (5 jan 2011 21:30)
Det gör mig glad att du väljer framtiden istället för uthärdandet. <3

Monchichi: (16 jan 2011 14:15)
åh!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

Ångest Japan politik glädje sommar sjukdom hälsa Kärlek känslor Depression Lycka Närhet Resor och Andra länder hon nytt

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Emil, Emilia
:: reklam ::