Kit

Närhet, tack vare henne

9 nov 2010 15:03
Det är inte att jag velar. Det är att jag fortfarande inte vet.

Jag blir distraherad av jobbet, av att vara till hundra procent fokuserad på att alla minimänniskorna jag har ansvar för ska få allt gjort och vara glada och att allt ska rulla på med det intensiva schemat och allt annat.

När den minsta minstingen bara är arton månader, och de äldsta är sex år, då blir det mycket tårar och snor och skratt och kramar, och det lämnar inte mycket rum över till alla de här funderingarna jag får sedan när jag sitter för mig själv på kvällarna.

Det håller på att bli kallare. Inte finns det sånt som centralvärme eller ens ordentlig isolering här i Japan, utan jag sitter minsann på en elektrisk matta. Jag vet, jag vet. Det låter livsfarligt. Jag var grymt skeptisk. Sen blev jag kall, riktigt iskall, och mattan var min räddning. Nu vill jag inte leva utan den.

Kylan är något annat jag kan fokusera på, när jag är ute och cyklar. Ute i natten, inte så sen, men mörk. På väg hem med lite yogurt och bröd och grönt té i den prassliga plastkassen i cykelkorgen. Jag tänker på kylan, och på jackorna jag borde hämta ned från vinden, och sen helt plötsligt tänker jag på hur det skulle kännas att stryka henne över håret.

Nu när jag kommer ha henne nära, och vi har lovat varandra gos och närhet, något som vi bägge saknar. Vi har inte lovat varandra något annat, inte pratat om något annat, och jag vet inte om jag nånsin... nånsin kommer ha något så enkelt som en flickvän eller pojkvän igen. Har varit där, gjort det, och nu är mitt liv ett sådant rotlöst äventyr att sådana löftesband skulle nötas sönder av avstånd. Av mig, av att jag är den jag är.

Men ändå. Trots det så kommer tanken objuden, och jag skrattar. Det är inget som tynger mig, att jag har funderingar ibland. Att jag undrar om hennes hår skulle kännas tjockt eller mjukt under min hand, om hon skulle kunna luta sig emot mig och jag emot henne och vi bara skulle kunna sitta tätt intill varandra och prata hela natten.

Jag... minns inte om jag någonsin gjorde det med honom, han jag hade i mitt liv i ett decennium. Vi pratade så mycket, och vi stannade uppe sent, men jag vet inte om... om vi gjorde just det.

Kanske. Antagligen. När jag var mycket yngre, och allt var nytt.

Så som det känns med henne. Att jag är mycket yngre; att allt är nytt. Jag vet inte alls vad det är, vilka ord som skulle kunna passa, men eftersom jag vet hur det gick sist, med honom, så vill jag inte gå längre än att dra henne till mig för ett par dagar. Det är bäst så, tänker jag, och sen är jag ute i kylan och det är hennes värme som får mig att le.

Jag vill vara där för henne när hon behöver någon. Och hon verkar, till min enorma förvåning och glädje, behöva mig.

Hon har sagt det. Orden hon sa då kommer till mig när jag cyklar i mörkret, och jag känner ett lyckorus. Någon behöver mig. Hon behöver mig. Jag kan få någon att le, bara genom att vara den jag är. Jag kan vara mer för henne än vad någon annan är just nu, och så länge det varar så vet jag inte om jag kommer att kunna sluta le själv.

Det spelar på läpparna just nu, det leende jag alltid känner bubblande i mig när jag tänker på det vi har. Den... närhet. Över en ocean, över så många tidszoner att min tisdag är hennes måndag så har vi närhet.

Jag har saknat det. Närhet. Jag vet inte om det finns ord för hur mycket jag saknat det, eller hur mycket det betyder för mig.

Allt jag vet är detta - om tre månader har vi tre dagar tillsammans, och under varenda en av de nittiotre dagar som är kvar tills hon landar så kommer jag att tänka på vårt möte, och längta.

En månads väntan för varje dag vi kan tillbringa tillsammans. Och värt det.

Det är värt det, alltihop. För vad det än blir av det, vad det än är vi har, har jag haft två helt besynnerligt underbara månader, fulla av närhet. Tack vare henne.

Tillbaka till sidans topp