Kit
95 dagar till närhet
6 nov 2010 20:20Vaknade inatt, av nerver, och såg att hon skickat svar. (Jag ser sånt, för hennes mail är satta att vidarbefodras direkt till min mobil, och jag sover med mobilen nära huvudkudden.)
Med ens var jag klarvaken, och läste det hon hade och säga med en väldig lust att kasta av mig täcket och sätta mig framför datorn och svara henne bums.
Men hon kan mitt schema, och skulle jag dyka upp timmar före en rimlig vakentid skulle det säkert verka mer än bara lite konstigt - plus att jag kände mig vaken, men insåg att jag nog var ordentligt sömndrucken och att orden skulle låta vänta på sig.
Istället skrev jag ett långt mail det första jag gjorde när jag vaknade en halvtimme efter att mitt alarm hade gått av om det vore en vardag.
Vad hon skrev? Att hon inte riktigt kunde tro det hon läste, var det verkligen sant att jag erbjöd henne en flygbiljett? För i så fall skulle hon få enorma skuldkänslor om hon tog emot det, men hon ville ju...
Så det jag skrev var en ursäkt och en förklaring, om hur det är det här jag vill. Jag vill träffa henne. Jag vill gå på det här evenemanget med henne. Om hon inte skulle vilja komma så är det ett evenemang jag sett fram emot större delen av året som jag kommer att få gå helt ensam på i februari, och det är bara tråkigt. Jag skrev om hur jag själv fått en flygbiljett till långt borta betald av vänner som saknade mig en sommar, och om hur mina föräldrar och farföräldrar alla lärt mig att pengar är bra att ha lite lagt åt sidan av, men sen så är det ingen vits med att bara spara och spara. Det bästa man kan göra med dem är att använda dem till sådant som bringar glädje, för livet är kort.
Jag skrev sånt, och gick sen och gjorde frukost. När jag var tillbaks efter en väldigt pirrig dusch så var hon där, på chatten, som hon brukar. Jag visade mig för henne, och vi tog diskussionen till Skype. Det tog mindre än en kvart så hade hon bestämt sig.
Hon kommer.
Hon låter mig köpa biljetten, och kommer och tillbringar en långhelg i Tokyo med mig.
Jag är gladare än jag kan säga. Helt glad, helt vansinnigt glad. Vad annat jag än känner så är hon min vän, och jag har saknat henne. Mycket. Och nu är det 95 dagar kvar tills jag får träffa henne. Det GÅR att vinna över avståndet!
Vi vinner lite varje dag. Igår pratade vi två timmar, utan bild, medan hon gjorde annat hon behövde få gjort, och jag log och tänkte att världen är rätt utomordentligt underbar trots allt.
