Kit

När allt blir till tankar om henne

29 okt 2010 14:00
Jag kommer hem, pratar med henne på Skype.

Egentligen skulle hon redan ha gått och lagt sig; egentligen skulle jag ha gått och gjort mat. Men vi dras till varandra, över den ocean av tid och rum som ligger emellan. Bara en sak vill hon visa mig, bara en sak vill jag se - och sedan är det många saker och en timme senare.

Jag knäpper av Skype med ett leende, bara för henne. Hon ska sova. Jag blir kvar med tankarna.

Sluta, tänker jag till mig själv, till henne. Sluta tänk, sluta känna. Sluta med det här, sluta, sluta.

Jag vet ju att det vi har är det bästa vi kan ha, att orden jag tänker inte skulle ändra något även om jag sa dem högt. (Eller gör jag det?)

Det var en utomordentligt fånig dans de som inte är i Sverige under skolans julfest övade på. Utomordentligt. Och ändå var det jag tänkte att det fanns musik och rytm och händer som möttes och kroppar som rörde sig tillsammans till melodin. Och jag tänkte - jag tänkte att jag skulle vilja veta hur det skulle kännas. Att bara få hålla henne, leksamt och lätt och försöka följa musiken tillsammans.

Jag är trött och sjuk och huvudvärken nypte i skallen, och tänkte att det allra, allra bästa jag kunde föreställa mig vore att bara få lägga huvudet i hennes knä och sluta ögonen.

Det var inte ens den där tanken jag haft förut, att jag saknar att ha någon som gör sånt för mig. Som kanske stryker mig över håret när jag lägger mig bredvid dem och mår kasst.

Nej.

Nej, det är henne jag saknar.

Åh. Sluta. Sluta, sluta, sluta. Vet du inte vad "omöjligt" betyder, människa?