Kit

Divamoln och avståndsvägg

26 okt 2010 12:41
Det är en höstdag idag.

Molnen drar över himlen som divor över en scen, väl medvetna om hur dramatiska de är, om hur våra blickar dras till dem.

Kommer de hopas tills regnet kommer störtande, eller är de kanske på väg att skingras? Vi vet inte, och klänger i våra paraplyer så att vinden inte kan slita bort dem.

Det viner, i min lägenhet. Jag hör löven rassla och skaka i träden i den lilla parken nedanför, och det är koftväder.

I början av månaden var det så hett att jag helst ville ta en kalldusch under lunchrasten; nu är det kallt nog att ha två lager långärmat på sig.

När solen är ute känns det fortfarande som sommar, men det ligger ett morrande i luften - inte ett bett, än, men en varning om att det kommer.

En varning som doftar regn och löv och tidiga kvällar.

Jag sitter och lyssnar på vinden, och känner mitt hjärta slå. Inte bara sådär som man säger ibland, utan - jag känner det faktiskt. Pulsen i halsen, den där fladdrande rörelsen i bröstet som betyder att jag lever.

Hjärtat känns sprängfullt av glädje, men också lite tungt. Så många osagda ord. Allt som jag säger till henne räcker inte till. Inte när de bara virar sig runt om de orden som jag håller inne på. För att det är dumt och omöjligt, och nån gång snart ska jag sluta titta på femtio olika sidor med billiga flygbiljetter som alla säger det jag inte vill höra - jag har inte råd att flyga när jag har tid, och jag har inte tid att flyga när det skulle vara lite lättare att har råd.

Någon gång kanske det slinker ur mig. I förbifarten, eller överlagt. Som en fråga eller ett påstående vet jag inte än, men - om vi bara bodde närmare.

En ocean närmare.

Kanske skulle det hända något då. Om jag kunde ha sådan tur att en sån fin människa skulle vilja något med mig...

Tillbaka till sidans topp