Kit

Frågan fortsätter (Hon)

25 okt 2010 05:34
Jag vill inte - kan inte - sluta prata med henne. Inte ens när vi pratat sedan midnatt hos henne, och klockan närmar sig fem på morgonen. Jag vill att hon ska må bra, så jag försöker, men... kontakten, mellan oss, alla leenden och skratt och orden som inte vet något om avstånd - jag vill inte att de ska ta slut.

Jag vet att jag gör så med vänner, också. Men ibland ser jag genom min skärm och hennes kamera på hennes läppar, hennes hals - tankar far igenom mig som jag inte brukar ha, inte för vänner, nästan inte för någon.

Jag har dem för henne.

Jag tänker på de få gånger vi kramats. Hon ville inte släppa taget, sista gången. Jag ville inte släppa taget. Det var innan det pirrade av henne i mig, men redan då passade vi så bra i varandras liv.

Kär? Kärlek? Lek. När vi pratar och skapar ihop - det är lekfullt, allt prat, allt annat, det klickar och klickar igen, och...

Det är omöjligt. Omöjligt, omöjligt, omöjligt.

Jag upprepar det ordet för mig själv, oftare än "kär", oftare än allt utom hennes namn.

Det är det jag tänker på mest av allt. Hennes namn. I mitt huvud, och ofta är det ett utrop - något jag vill dela med henne, något jag vill säga, något som gör mig glad. Men ibland är det en fråga. Hon är inte här, hon vet inte att jag ställer den. Men om och om undrar jag - vad känner du? Vet du vad jag känner? Vad känner jag?

Det kanske räcker med orden och känslorna och glädjen vi har. Det är så fint, så bra, gör oss båda så väl. Allt annat, allt det omöjliga - vi kan fortsätta låta bli att sätta ord på det så länge att det försvinner? Om vi inte sätter ord på det behöver ingen av oss få ont av det om orden blir fel?

Så kanske det måste vara, när det är omöjligt. (Inte för att hon är *hon*, utan för att hon är där och jag är här. För att hennes liv gör det hennes liv gör, och mitt gör det mitt gör, och det kommer alltid ligga en ocean mellan de liven. Därför.)

Frågan kvarstår.

Hur vet jag, utan några tvivel alls, om jag är kär?

Tillbaka till sidans topp