vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Men sen då?

24 jul 2010 03:46
Det är svårt ibland när man jobbar med barn och bland gifta kollegor att inte tänka på det.

Tänk om livet faktiskt gått som planerat. Då hade vi varit inne på vårt tolfte år tillsammans, och varit gifta, och då kanske det hade varit så att vi börjat tänka på det.

På barn.

Jag tänker inte så mycket på det, själv - inte mycket alls, egentligen. Jag har ingen längtan. Jag har bara stilla funderingar.

Trettio nu (snart, om två veckor). Ännu ung, men ändå äldre än jag varit.

Gammal nog att i ett annat liv hade alla de där barnen jag jobbar med kunnat vara mina egna små, och jag hade varit den som hämtat på dagis efter jobbet, istället för att stå där och lämna över till föräldrar.

Så tänker jag, ibland.

Och ganska ofta tänker jag att det är lite ensamt, och jag träffar ju inga nya människor och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Nu är jag nöjd med mitt liv; nu är jag glad. Men sen då?

Jag kan väl inte stanna här och jobba med sånt jag inte har någon utbildning för i hela mitt liv, hur väl jag än trivs. Inte utan något mer än min fina lilla lya med allt som gör mig glad att komma hem till.

Jag har ingen karriär att tala om. Jag har ingen partner. Mina närmaste vänner är bortom oceaner. Min lön räcker till för mitt dagliga liv och lite nöjen, med ett hörn åt besparingar, men jag betalar ju dyrt för sjukförsäkringen, och för studielånen, och så vitt jag vet alstrar jag ingen pension om all min inkomst och mina skatter ligger här i Japan. (Jag vet att jag inte alstrar japansk pension, för det har jag inte råd att betala.)

Jag sneglar avundsjukt på vänner som har mindre ansträngande jobb med bättre lön. Jag känner ett krampaktigt hugg i magen när svenska vänner pratar om sina långa veckors semester, och menar *betald* semester.

Nästa månad är skolan sommarstängd i en vecka, och för mig är det både en välsignelse och en förbannelse. Jag kommer äntligen, äntligen få lite ro att pusta ut - men det betyder också att min augustilön bara är 3/4 av en vanlig månadsinkomst, och min vanliga månadsinkomst är inget att skryta med.

Jag har lite planer, lite sådant som jag tänker skulle vara roligt... Men jag vet inte. Jag älskar människorna jag jobbar med nu, jag älskar barnen, men jag hatar hur livet på något sätt bara handlar om att överleva till helgen, och hur helgen handlar om att försöka vila upp mig tillräckligt för att orka hålla energin uppe en vecka till.

Kanske är det så alla jobb är, egentligen, men det gör bara att jag saknar mitt gamla jobb. Jag saknar att ha vuxna studenter, att prata om allt och inget, att skräddarsy och analysera och få sitta i ett svalt rum i en stol och bara prata i ett par timmar - och få bra betalt för det, dessutom.

Jag har tre fjärdedelar av min nuvarande kontraktstid kvar, och har inga problem med det. Men jag har sagt att jag ska stanna nästa år också, och det vore verkligen det smartaste jag kunde göra. Det är dyrt att flytta, och om jag inte har det här jobbet så förlorar jag såklart lägenheten som jobbet har kontraktet till. Men inte bara det - om jag slutar så är det för att jag vill vidare, till nya äventyr och nya horisonter.

Jag har nog bestämt mig, tror jag - jag vill bo i Tokyo. Kanske blir det mitt sista år i Japan, men ett år VILL jag bo i Tokyo.

Jag älskar Kyoto - Kyoto är mitt HEM, och min passion. Men jag bor inte ens i Kyoto längre - jag måste åka tåg en halvtimme för att komma dit. Och Tokyo är en lockelse jag inte kan motstå i längden.

Och där har jag vänner, dessutom, vänner som jag inte kan träffa ofta nog... För att inte tala om alla resor jag hela tiden gör till Tokyo just för att det är där allting händer. Det är där det jag vill uppleva och vara med på sker, och det är därför jag vallfärdar dit så ofta att jag borde ha respass till långfärdsbussarna.

Så... jag vet helt enkelt inte. Det är så många tankar som svärmar, så många fragment utav det som kunde varit som glimtar till här och där och framkallar ordet "om"; "om jag bara...".

Det är underbart att ha öppna dörrar och nya vägar framför sig, men frågan är om det inte ibland är smartare att bara sitta kvar i sin trygga lya och jobba och tänka på studielån och pension istället för storstadsdrömmar och resfeber.

I alla fall när man är på väg att falla över trettiostrecket men känner sig som tjugo, då allt var möjligt och tiden skulle räcka till allt.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

Japan hon nytt resa läget Dimma England Framtid höst hälsa känslor glädje sommar förhållande Ord

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Lucia
:: reklam ::