Kit
Och jag ser glimtar av deras liv
12 sep 2009 07:41Mitt jobb. Säga vad man vill om det, men det är alltid lika fascinerande att träffa människor. Att lära känna dem, litegrann. Att få se glimtar av deras liv.
Hon har en son i gymnasiet. Hon har börjat måla. Akvarellteckningar, som en dagbok. En om dagen. "Födelsedag", var texten vid en vit blomma tecknad i bläck. Hennes mans. Hon är änka.
Vi övar "det är värt det", för det var värt att betala trädgårdsmästare att komma och trimma träden. Trädgården är hennes ro och glädje, och när det var Höstmåne satt hon och såg upp mot himlen, som såg större ut än innan.
Nya ord, en hel ruta full. Svåra ord. Vi kommer till "open-hearted", och när jag frågar om hon förstår säger hon - som du. Som du. Tack, säger jag. Tack.
Han frågar så mycket. Försiktigt, trevande, försöker han reda ut skillnaderna mellan våra länder. Ni kan byta jobb? Vuxna kan studera? Ni har semester i flera veckor? Hur fungerar det? Fungerar det? Åh.
Jag är så trött, säger hon alltid. Går upp fem på morgonen för att göra lunchlåda till maken och döttrarna. Och sedan måste hon gå till sitt eget jobb, där hon kanske bokstavligt talat räddar livet på vilsna ungdomar.
Han är så stolt över sitt företag. Jag förstår honom. Det går bäst i staden, säger han. Det är inte skryt. Det är ett livsverk. Om tre år, säger han. Då ska jag sälja. Då ska jag ta semester. Då är han över 75.
De är alla någons farmor eller mormor. De är alla starkare än jag. De minns kriget, ibland. Ibland tar de hand om sina barnbarn eller gamla svärföräldrar, men de är gladare nu än när de var unga. De är mer fria.
Hennes unga dotter gifte sig. Jag frågade vad hon tyckte om sin nya svärson. Han är en bra make, sa hon. Jag är så glad. Jag fick en dålig make, så jag är så glad att hon hittat en bra.
Han vill härifrån. Till Amerika, och finna lyckan. Det måste väl gå, även om man inte har visum? Det är Amerika! Möjligheternas land. Verkligheten är något för andra. Han har sina drömmar.
Hon har sina drömmar. Hon ska utomlands och plugga på modeskola. Hennes naglar är rosa, med påklistrade plastjuveler. Vi är så annorlunda, men längtan i hennes röst - jag vill se henne nå sin dröm.
Hela han lyser upp när han pratar om sina döttrar, om sin fru. Och varje morgon innan det långa, stressiga jobbet tar han sin lilla, lilla dotter i famnen, och går en promenad med henne.
Han vill vara fri. Han säger det med ett skratt - han skrattar mycket. Han känns som en kompis, som vem som helst. Men han är fast i ett system han inte kan ändra, och jag vet inte hur han ska kunna bli fri utan att bryta upp och lämna Japan.
Hon älskar rosa och ballonger, och hon ler så stort när hon ser mig att jag inte kan annat än att vara glad över att vara där jag är. Jag hoppas att hon växer upp med drömmar, och hittar någon som lyser när de talar om henne. Jag hoppas att hon kan få bli fri.
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros