vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kaja

Rehab

8 maj 2013 20:30
Innan jag åker från sjukhushotellet på morgonen kollar jag på tvnyheterna inne på mitt rum. Mestadels handlar de om de tre kvinnorna i Ohio. Nyhetsuppläsaren har många frågor. Hur mår de? Hur kunde det inte upptäckas? Vad driver en människa (kidnapparen) att begå en sådan handling?
Men själv hinner jag inte invänta några svar. Jag springer ner i lobbyn och ut på busshållplatsen och tar stadsbussen in till kliniken för att påbörja min behandling. Passerar de skalliga kvinnorna som jag satt i bastun med igår, som diskuterade peruker och bysthållare för knöliga bröst. De lät muntra, så muntra att jag var tvungen att springa upp på rummet och gråta en skvätt. Sedan tänkte jag att livet kanske vill lära mig något nu. Att även om den behandling jag nu ska påbörja känns lite tuff så är den inte det om man sätter det hela i perspektiv. Sedan undrade vad de tänkte om mig. Vad de trodde att jag var för slags patient, om det går att se på mig.
Väl inne på kliniken står frukosten framdukad. Jag blir serverad gröt. "Det här ska jag väl fixa", tänker jag och tar lite sylt på. "Och så är det två mackor", säger personalen. "Med ett skivat ägg". Känner plötsligt hur den tugga jag svalt liksom sväller i magen på mig. Det här kommer att bli tufft, tänker jag. Och det blir tufft. Förmiddagsfika. Två hårda mackor med ost eller en mjuk macka med ost. Lunch. Mjölk till maten. Mer kolhydrater än jag normalt sett äter på en vecka. Eftermiddagsfika. Se förmiddagsfika. Så långt håller jag andan uppe och tuggar i mig fast det känns tufft. Så kommer middagen. Ännu mer kolhydrater. Efterrätt. "Försök att sätta lite fart", säger personalen. "Och så ikväll tar du dina mackor och din näringsdryck". När vi dukat av känner jag att jag faller. Jag faller ner i ett svart hål. Ett svart hål av många års känsla av kontrollförlust i livet som kompenserats av kontroll över kroppen, över maten. Nu har jag inget att kompensera med längre och därför faller jag. Därför förlorar jag mig själv, därför dör jag. Inte. Precis när det känns som jag ska dö tänker jag på kvinnorna i bastun. Jag tänker på perspektiv. Tänker att även om det här är jobbigt så handlar det ju faktiskt bara om känslor. Det har ju inget med verkligheten att göra. Och jag börjar klättra upp ur hålet, mot ljuset, fast besluten om att fixa de här dagarna och sedan också skaffa mig ett friskare liv. När jag kommit upp och mina ögon anpassat sig till ljuset landar mina ögon på en gammal veckotidning. Det är ett reportage om en svensk, framgångsrik mediakvinna. Hon har tillfrågats om sina matvanor. Hon har svarat att hon slutat följa dieter. Det funkar ändå inte. Det som håller i längden är att inte äta överhuvudtaget. Enligt denna framgångsrika kvinna och flerbarnsmor.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

35 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kaja en ros

Kaja har skrivit om

Livet

Kajas senaste Ord

» Återvändo
1 jun 2013 10:46
» Rehab
8 maj 2013 20:30
» Som det är
4 maj 2013 09:27
» Klinik
24 apr 2013 22:27
» Tacksägelsedagen
22 apr 2013 22:13
» Dagen till ära
14 feb 2013 19:43
» Kodeländet
28 jan 2013 11:46
» Att drömma djupare
18 jan 2013 15:25
» Att hoppas
10 jan 2013 14:50
» Vi flyktfåglar
15 dec 2012 22:26
» Skala, skala
22 nov 2012 10:24
» Drömmaren
12 nov 2012 21:23
» den allvarsamma leken
11 nov 2012 14:12
» viljan
3 nov 2012 11:36
» sexan
25 okt 2012 20:19

Dagens namn: Elisabet, Lisbet
:: reklam ::