vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kaja

Minne

13 jul 2012 14:26
Det är längesen nu.
Det var den där hösten när jag återvände till verkligheten igen, eller åtminstone försökte göra det. Hösten efter mitt dittills svartaste år när jag mest legat på soffan och väntat på att det skulle gå över. Det var den där hösten när jag hade svarta ögon, svarta kläder – cause black is what I feel like on the inside- och stans rödaste hår. Det var före Facebook men vi hade slutat ringa internet. På något annat forum (Lunarstorm?) dök du upp och sa att du tyckte att jag ”ser hur bra ut som helst”. Och jag blev förvånad för det var inte den bild jag hade av mig själv. Och jag blev glad och rörd av din rättframhet, för själv vävde jag in alla känslor i dunkla metaforer. Boye, Södergran – ensam och förläst.
Senare, när vi träffades på riktigt, var det som att möta sin okända tvillingbror. På stans ungdomsgård kysste du mig och sedan blev vi det där paret som alla tyckte var så gulliga, så lika, hand in glove. Hela hösten var det vi och vintern, vi två som efter skoldagens slut gick hem till din lägenhet, hand i hand under tätt fallande snöflingor, minns att de fastnade i spåren på våra manchesterbyxor, som vi fick hänga upp på tork när vi kom fram. Vi två som åkte hem till mig på landet, där vi ibland väntade på bussar som aldrig kom när du skulle tillbaka. Minns att dina föräldrar ibland var upprörda över det där, över hur det var på landet, och allting kändes lite härligt förbjudet. Och vi som lyssnade på mina cd-skivor som jag tidigare lyssnat på i flickrummet i min ensamhet. För det var jag som introducerade dig för mina favoritband, jag som var den äldre och klokare, två års mer livserfarenhet. Och därför inbillade jag mig att jag hade något slags övertag. Men det var inte jag som lämnade dig.
Det var du som en dag ringde mig och sa att du nog inte var ”så jättekär längre”. Och det var jag som grät och var arg, visst gjorde jag, men mest bara för att jag trodde att det förväntades av mig. För egentligen hade det ju börjat ta slut långt tidigare. Kanske när du började på en ny skola, en annan stad. När du skaffade nya kompisar, minns en bild du visade av en flicka med tovigt hår som du förnekade att du var kär i när jag konfronterade dig. Kanske var det efter den där spelningen som vi gick på, bandet med den karismatiska sångaren som du sedan sa att du ville vara som. När jag tillbringat flera helger i min ensamhet igen, där på flickrummet med mina skivor med skotittarmusik. Som om du aldrig varit där och rört om i min svarta tonårstillvaro.
Det är längesen nu: hur det började, hur det tog slut. Och egentligen jag vet jag inte varför jag kom och tänka på dig. Men det var väl för att jag kom tillbaka hit, där allting hände. Det var väl bara det, jag tänkte på dig, och sedan tänkte jag på annat.


Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Mini: (13 jul 2012 16:18)
Fint ord! <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

35 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kaja en ros

Kaja har skrivit om

Livet

Kajas senaste Ord

» Återvändo
1 jun 2013 10:46
» Rehab
8 maj 2013 20:30
» Som det är
4 maj 2013 09:27
» Klinik
24 apr 2013 22:27
» Tacksägelsedagen
22 apr 2013 22:13
» Dagen till ära
14 feb 2013 19:43
» Kodeländet
28 jan 2013 11:46
» Att drömma djupare
18 jan 2013 15:25
» Att hoppas
10 jan 2013 14:50
» Vi flyktfåglar
15 dec 2012 22:26
» Skala, skala
22 nov 2012 10:24
» Drömmaren
12 nov 2012 21:23
» den allvarsamma leken
11 nov 2012 14:12
» viljan
3 nov 2012 11:36
» sexan
25 okt 2012 20:19

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::