Kaja
Worry walks beside me
4 jun 2012 01:11Går på en konsert i huvudstaden, där jag bor sedan några månader. Jag går själv, utan paraply. Det finns regn som jag tycker om, särskilt under de senaste somrarna har jag uppskattat somliga regn. Men det här regnet är kallt och hjärtlöst. Och jag lyssnar på bandet där en bekant spelar, och jag hittar ingen som verkligen gillar mig. Jag går hem. Men jag gråter inte och jag vill inte dö för jag är inte 20 längre och jag lyssnar inte inte sådär ohälsosamt mycket på ett visst manchesterband som jag gjorde på den tiden. Jag är så van, jag har inga förväntningar, vilket jag antar är både sorgligt och bra.
Tunnelbaneperrongen är en värld helt skild från de vackra hipsterungdomarna som trampat takten med vinglas i händerna, de som jag stått och trängts med bara några minuter tidigare. Inte särskilt många åker hem den här tiden, från den här stationen. Antingen är det för tidigt, eller så är det för sent. Tanken slår mig att vi nog är en skara udda existenser. Plötsligt hoppar en kvinna ner på spåret. Hon lägger sig ner. "Vad håller du på med?" skriker hennes kompis. "Kom upp därifrån". "Nej, jag ska dö", säger kvinnan och lägger sig ner. En yngre man hoppar ner och försöker förhindra olyckan. Det är 5 minuter tills tåget går. Vi andra är som förstenade, men trots det rör vi oss sakta mot dem. "Skaffa hjälp för fan", skriker någon, och när jag inser att jag ofrivilligt är en del av detta drama springer jag uppför den stillastående rulltrappan och flämtar till spärrvakten att det är folk på spåret. Han ser lite blaserad ut när han lyfter luren och säger "tack". Är detta ett naturligt inslag i hans vardag? När polisen kommer till spåret några minuter senare har personerna redan kommit upp från spåret. Det talar med kvinnan som tydligen inte är särskilt lycklig. Som tydligen inte pallat med.
Åker hem till lägenheten som inte är min. Där jag bara hyr ett rum, för det är allt jag har råd med just nu. Ibland tänker jag att det är tillfälligt, men ofta också för att det är något som har gått snett. För att det bor en skevhet i mig. Så mycket jag borde ha vid det här laget som jag saknar. Det där som andra har, andra i min ålder. Ett bra jobb, ett bra boende. Familj. Ja, ni vet, livsstressen. Om det här är en transportsträcka, ett förberedande stadium, vilket är en tanke som brukade trösta mig, har den varat synnerligen lång tid nu. Kanske är jag också en som inte pallar med? Kanske tillhör jag den där andra världen?
Ibland tror jag det. Men hittills har jag tagit mig upp innan jag hamnade där hon, kvinnan, hamnade. Långt innan. Det betyder inte att jag inte varit djupt nere. Att jag inte är det just nu. Jag känner mig inte hemma bland många av mina bekanta, bland de vackra, framgångsrika, med God smak, Korrekta åsikter och kläder med Rena, Raka linjer. Men där jag är vill jag inte heller vara.
När förändrar man sitt liv? Är det när rädslan för det nya, det som kan komma är mindre än olusten att stanna kvar där man befinner sig? Om så, är det där jag är just nu.
