hj
Sommarföljetong del 6
19 jul 2020 19:47Stadshotellet var det etablissemang i lilla Värentuna dit noblessen gick för att smörja kråset med stil. Sen fanns förstås Gästis men den krogen förde en tynande tillvaro sedan Jerker Smedby la näsan i vädret och lämnat åt änkan att sköta ruljansen. Det sades allmänt att hon var snål med sovlet och efter några misstänkta fall av magsjuka efter smörgåsbordsservering vidhäftades Gästis av en air av tveksamhet och en solkig känsla. Solkigt så det förslog var även Gullans pilsnerkällare i gamla badhusets lokaler, dit gick endast fyllbultarna och de som inte hade kök hemma så de kunde laga mat. Nej, det enda stället med klass i Värentuna var Stadshotellet, och det visste alla.
Denna fredagkväll i maj månad var matsalen mer än tre fjärdedelar full av matgäster. Det var borgmästaren och hans hustru och två halvvuxna barn, det var rektorn vid läroverket och hans snipiga fru, det var grosshandlar Jönsson och hans affärsbekanta och så friherre Pommerfeldt som dinerade ensam vid matsalens finaste bord, placerat på en liten gradäng i upphöjd ensamhet intill vinterträdgården. Smörgåsbordet serverades vid motsatta väggen, två hopställda långbord täckta med krispigt välstrukna linnedukar, och dignande av fat, karotter och kopparpannor med olika rätter. Där fanns sillar, sex-sju sorter, mor Martas egen inläggning, lax och ål och aladåb, gäddqueneller, rökt skinka och kokt skinka och nymodigheten legymsallad. Viltpaté och laxpaté med små syrliga inlagda gurkor, och ångande kokt dillpotatis till. Bland det småvarma, vältrade sig vällustigt de brunstekta, flottglänsande små köttbullarna i en guldkantad karott, intill prinskorvarna och revbensspjällen.
Fönstren mot gatan var uppställda på glänt mot den ljumma majkvällen. Koltrastarna hade inte börjat sjunga upp sig för kvällssoarén, ännu var det en solnedgång kvar att vänta ut. Ljuden av lekande barn och skratt hördes om man satt alldeles intill fönstret, längre in i lokalen tog konversationer och ljudet av bordssilver mot porslin alltmer överhanden.
Vid ett bord för fyra, strax i mitten av matsalen satt ett grånat, gift par och en ung man. Den äldre mannen bar monokel och väst och var tunn till konstitutionen, med djupa veck runt näsa och mun. Hans hustru var rundlagd och hade noggrant, för att inte säga metriskt lagda lockar i en grå håruppsättning. Det knakade i korsetten när hon sträckte sig över bordet och med en liten knubbig ringbeprydd hand, klappade manschetten på den yngre mannen. Denne såg trind och surmulen ut, med flottig sidlugg och ett försök till ett litet pipskägg straxt under hakan.
- Karl lille, ät nu av aladåben, pappa betalar.
- Mamma, jag är tjugosex år fyllda och kan själv avgöra hur mycket och av vad jag ska äta, kom svaret buttert.
