hj
Anna-Karin, rödhätta
10 maj 2013 21:42Sjukstuga
Förkrossad slog Anna-Karin till reträtt från den nedrige kandidatens infama påhopp. Det var faster Margits presentbenkläder i stadig skotskrutig flanell som kandidaten iakttagit under nattsärken och prompt gjort narr av. Den neslige kunde förvisso inte ha skymtat mer än hennes knäskålar när hon hjulade över gräsmattan, ty sådana var de rejäla undertingens beskaffenhet, de gick förvisso ända upp till revbenen, men det kändes ändå förtretligt att bli snubbad så skymfligt. Måste det prompt vara de skotskrutiga, tänkte Anna-Karin bittert och mindes kandidatens snipiga munvinklar. Irriterande, pinigt och skämmigt av bara katten!
Katten, ja.
Ett ledsamt gnällande läte hördes från staketet och där kom Murre Visp krypande, bakbenet släpande i marken. Anna-Karin tappade koncepterna och rusade gallskrikande fram och lyfte upp det stackars kräket som värjde sig så gott det kunde.
"Murre då, vad har hänt? Har du brutit dig? Å, det nedriga cykelbudet!" Yrhättan kastade en grym blick bortåt gatan, där sagda cykelbud, Lagerkvistens pojk, omedveten om vad han ställt till med, fortfor att med gott humör dela ut tidningar till villorna på gatan. "Han ska nog få igen!"
Anna-Karin var nu inte bara yrhätta utan hade ett särdeles gott hjärta som klappade och slog alldeles väldigt för våra minsta försvarslösaste varelser, så nu var det hon som stegade in i köket och med tårarna strömmande utför kinderna av medlidande, sjönk ner vid köksbordet och besvor Hulda att hjälpa henne spjäla det skadade bakbenet. Hulda som också var djurvän tog fram några späntstickor och litet himmelsblått ullgarn och när sjukvården sedermera efter mycket kaotiska utbrytningsförsök äntligen avslutats, fick Murre makrill till tröst och de två rödklösta sjuksystrarna delade en vetelängdsbit som de mumsade på till en kopp sockrat kaffe.
Friden varade dock inte länge. Snart hördes steg i trappan.
"Men vad har hänt här?"
Det var Anna-Karins snälla mamma, den goda fru Hendvig Pettersson, som kommit in i köket och fullkomligt baxnade vid åsynen av de tvenne rödrandiga anletena som vändes mot henne.
"God morgon mamma" sade Anna-Karin. "Murre har brutit benet"
"Men så du ser ut, flicka" beskärmade sig hennes mamma. "Och idag som vi ska besöka faster Margit"
"Allt är emot mig idag!" gråtskrek Anna-Karin och rände uppför trappan med det röda håret som en kvast efter sig och tårarna plötsligt sprutande ur ögonen.