hj

Svärandets helande kraft.

4 apr 2012 20:13
Vissa saker vet man ju att man kommer att ångra att man längtade efter, men ändå kan jag önska att brödis snart får tillgång till några svärord.
För när man är till bristningsgränsen fylld av ilska, finns det något bättre och mer förlösande än att få lägga av en kötted för att lätta på trycket?
Än så länge vet brödis endast i teorin att det finns svärord, men hon kommer inte ihåg dem när hon är som argast och behöver ett verbalt slagträ.
Man ser liksom att det inte räcker med ett blekt och fattigt "Du är dum!", och hennes egna invektiv "dåre!" "din fördömding!" är ju elokventa men verkar knappast chockerande på omgivningen.

Min far har för vana att laga saker. När det inte går bra (och det gör det alltid i någon fas, trots att han är en händig karl), kommer långa eder med en sådan emfas och en sådan timing att jag och min syster i barndomen kunde stå bakom ett hörn och sufflera varandra nästa rad. Fast väldigt tyst.
Om han inte kunde svära skulle det vara direkt handikappande för honom, om inte rent av livshotande ur blodtryckssynpunkt.

Att tvingas vara kreativ mitt i ilskan stoppar upp vredesprocessen. Häromnatten låg brödis tvärsöver sängen och när jag försökte flytta på henne för att själv få plats morrade hon "NEJ, din fördömda häståsna!".
Det är inget kul om andra skrattar åt en när dom borde bäva. Fråga farbror Melker.