vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

hj

Lagom, vem är du?

5 jun 2011 23:08
Det är ju jättekonstigt att börja agera självutlämnande när man har startat i den änden för typ 10 år sen på Ord, och sen blivit mer och mer fåordig. Små utbrytningsförsök har följt, liksom flerordiga månglitterära uppkäftningar.
Men nu, liksom?
Hj, liksom?
Vem läser jag? Vem är det vi läser?

Hj har ju jobbat inom samma gebit som vari det hon började, sen hon, typ, började skriva här. Sen vart hon utmattad (man får ju inte använda termen "utbränd" för det signalerar att man inte anser sig själv ens som möjligt arbetsför igen, enl. källor).
Efter det tänkte er hj att hon skulle beta sig tillbaks med näbbar och klor fast lämna en lucka för själva egna livet emellan, och då kom brödis. Oplanerad men efterlängtad. En fortsättning med den bästa av dom bästa av sambos.
Med ett jävla hallå (läs tillbaka, juni -07).

Efter det blev livsbilden en annan, med en liten bäbisflicka som skrek från dag 13 och månader framåt.
Möjligen hade brödis kanske kolik men det fanns inget som hette hjälp för det, då.
Man kan känna hur tonårsföräldershjälplösheten anas, redan på BB.
Man kan också uppleva hela ansvaret för ett barn orosledes, år efter år, om man själv som mamma vet hur det kan drabba.
Sen kan det vara så att vardagen kickar in och att man inte riktigt grejar det. Mögelskador, evakueringar, allergichocker och akutmagsjukor. man är hövding för klanen. Man avväger tonfall i tfnsamtal, liksom ork att ligga på för den ersättning bostadsbolaget vill snuva en på. Man gör det själv, ty själv är oerhört bäst lämpad i tvåsamheten. Och man ammar fortjämt, för det har man inte övat att dela på.
Man är Mamma.

Man satsar för hårt på vad man kan i jobbet, och vad som just är "för hårt" vet man inte.

Sen kan det hända att man har bra vårdkontakter, som Tuffa Viktor.
Dom får en att sakta ned och stanna upp när man är en grå orkeslös skugga, och dom frågar en om man anser att det jobb man gör är skäligt och rimligt.
Då faller man.
När man inte kan svara "ja".
När man inser vilket engagemang man lägger ned på verksamheten och på egenkvaliteten i jobbet.
Då blir man lite platt.
När man inser just hur närvarande man anser att man bör vara, och är, som förälder.
Och att egentiden och upplevelsen av ett eget jag är undermålig.

Då händer det igen.
När man trodde det var lugnt.
Det är så långt jag orkar beskriva det, jag är så ovan att skriva såhär.
Ingen kan ju vara intresserad.
Och så länge barnet är friskt är det inget att orda om.
Så känner jag.
Som har åkt dit för andra gången.
Orkeslös.
Under utredning.
Hur gör man för att göra som andra?
Mindre men tillräckligt?
Lagom?


Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Tintomara: (6 jun 2011 00:47)
"Ingen kan ju vara intresserad" skriver du. Jo! Jag känner dig ju inte men uppskattar det du skriver. Brödis och alltihop. Det är klart att det är viktigat att ens barn mår bra, men faktiskt också viktigt att deras föräldrar gör det! Ta hand om dig!

Tintomara: (6 jun 2011 00:51)
Och jag vet inte hur man ska orka när man inte gör det. Men i den typen av jobb där man ger av sig själv måste man känna sina gränser. Inse vad det är man har betalt för. Handledning är bra, det har jag haft av och till under mitt arbetsliv. Det hjälpte mig att se vad jag skulle fokusera på bland annat.


hj: (6 jun 2011 00:52)
Vad fint skrivet av dig! Tack! Och insikten om att välmåendet - ens eget och ens barns - hör ihop är ju det man brottas med och försöker tillämpa varje stund.

hj: (6 jun 2011 00:55)
Vår handledning är tyvärr inte av den arten att den fokuserar på personalens mående :-( In på chatten och ge pollförslag, Tinto!

Aurora: (6 jun 2011 01:33)
Jag läser hungrigt dina texter, oavsett vad de handlar om!

Jag vet inte hur andra gör för att vara lagom och jag kan inte föreställa mig hur det är att ha ansvaret för ett barn och inte kunna lägga sig i fosyerställning och sovgråta närhelst andan faller på (och man/jag inte är på jobbet). Men jag tror att det kanske ligger något i att sätta ett värde i sig själv och inse att "såhär får jag må, men inte sämre". Det är svårt att inte bli påverkad och ta med jobbet överallt när man jobbar med människor, jag tror också att det tar mer av ens sociala energibudget. Bra handledning av någon som kan fokusera på personalens mående är jätteviktigt när det stormar omkring.

Oavsett om jag inte känner dig så tycker jag att du är grym! Du har trots allt klarat dig igenom utmattningsdepression 1, graviditet och barnafödsel, föräldrarollen, mögelhelveten och omflyttningar. Bara någon med en inre styrka kan klara av allt det. Jag tror att du bär på oanade resurser!

hj: (6 jun 2011 01:41)
Aurora: oj, vilken fin och snäll kommentar! Den betyder jättemycket! "Social energibudget" är ett begrepp jag ska ta med mig att fundera över från och med nu.

lejonhjärta: (6 jun 2011 13:01)
<3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

1105 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge hj en ros

hjs senaste Ord

» Tolv år, och ett halvt.
20 jul 2016 20:32
» bring me the disco king
28 nov 2015 22:26
» hj i akademin - igeeen
26 okt 2015 20:47
» Pearly Craniorose nr 4
7 apr 2015 22:23
» Självdör ORD?
6 dec 2014 20:45
» Brödis leder familjerådet
19 nov 2014 16:13
» Drabant touchar nålsögat
7 nov 2014 18:06
» Brödis om drakar
15 okt 2014 07:15
» Dysjämsi
5 okt 2014 08:31
» unlajkar
22 sep 2014 18:57
» men jag spelar inte golf
9 sep 2014 18:49
» 9.
23 aug 2014 16:16

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::