hj
Lagom, vem är du?
5 jun 2011 23:08Det är ju jättekonstigt att börja agera självutlämnande när man har startat i den änden för typ 10 år sen på Ord, och sen blivit mer och mer fåordig. Små utbrytningsförsök har följt, liksom flerordiga månglitterära uppkäftningar.
Men nu, liksom?
Hj, liksom?
Vem läser jag? Vem är det vi läser?
Hj har ju jobbat inom samma gebit som vari det hon började, sen hon, typ, började skriva här. Sen vart hon utmattad (man får ju inte använda termen "utbränd" för det signalerar att man inte anser sig själv ens som möjligt arbetsför igen, enl. källor).
Efter det tänkte er hj att hon skulle beta sig tillbaks med näbbar och klor fast lämna en lucka för själva egna livet emellan, och då kom brödis. Oplanerad men efterlängtad. En fortsättning med den bästa av dom bästa av sambos.
Med ett jävla hallå (läs tillbaka, juni -07).
Efter det blev livsbilden en annan, med en liten bäbisflicka som skrek från dag 13 och månader framåt.
Möjligen hade brödis kanske kolik men det fanns inget som hette hjälp för det, då.
Man kan känna hur tonårsföräldershjälplösheten anas, redan på BB.
Man kan också uppleva hela ansvaret för ett barn orosledes, år efter år, om man själv som mamma vet hur det kan drabba.
Sen kan det vara så att vardagen kickar in och att man inte riktigt grejar det. Mögelskador, evakueringar, allergichocker och akutmagsjukor. man är hövding för klanen. Man avväger tonfall i tfnsamtal, liksom ork att ligga på för den ersättning bostadsbolaget vill snuva en på. Man gör det själv, ty själv är oerhört bäst lämpad i tvåsamheten. Och man ammar fortjämt, för det har man inte övat att dela på.
Man är Mamma.
Man satsar för hårt på vad man kan i jobbet, och vad som just är "för hårt" vet man inte.
Sen kan det hända att man har bra vårdkontakter, som Tuffa Viktor.
Dom får en att sakta ned och stanna upp när man är en grå orkeslös skugga, och dom frågar en om man anser att det jobb man gör är skäligt och rimligt.
Då faller man.
När man inte kan svara "ja".
När man inser vilket engagemang man lägger ned på verksamheten och på egenkvaliteten i jobbet.
Då blir man lite platt.
När man inser just hur närvarande man anser att man bör vara, och är, som förälder.
Och att egentiden och upplevelsen av ett eget jag är undermålig.
Då händer det igen.
När man trodde det var lugnt.
Det är så långt jag orkar beskriva det, jag är så ovan att skriva såhär.
Ingen kan ju vara intresserad.
Och så länge barnet är friskt är det inget att orda om.
Så känner jag.
Som har åkt dit för andra gången.
Orkeslös.
Under utredning.
Hur gör man för att göra som andra?
Mindre men tillräckligt?
Lagom?
