hj

Blå som förgätmigej (44)

7 sep 2010 20:46
Myggbitna nådde följet minus den besynnerligt försvunne Löfgren ladan invid täkten. Gerda var gråtfärdig av ödesbestämt trots och kärlek till Hakvin som gick där renhjärtad i täten av följet som alla tycktes ha utsett honom till syndabock/kyrksilvertjuv fast han var ren som en oskyldig brud.

"-Naa, graev daa!", uppmanade Langeland Hakvin.
Allas ögon vilade på den unge stiftsskrivande, fd. prästen i Viksbo kyrka.
Hakvin hade inte en susning om var han borde sätta spaden i marken för att underblåsa faffas lögn, så han måttade lite obestämt i mullen invid ladväggen.
Det enda som hördes var spadtag, danskflåsanden och morranden.
Morranden och tunga tassetramp och högre morranden och ett galopperande på hjortrontuvorna och en mysklukt och blod- och aslukt, en viltlukt som man rakt inte borde ha kunnat höra och en jävla fart på pälsberget som vräkte sig in bland de församlade med ett vrål som fick blodet att isas, ett slag med ramar och ett blänk av huggtänder och ett "Nu är vi slut allihopa, o, Hakvin!" från den förskrämda Gerda.

Då ekade ett skott.