hj
Blå som förgätmigej (30)
22 jul 2010 00:05"Å faffa" sa Gerda och snörvlade igen. "Hakvin tror att jag ljugit och egentligen är i lag med det där aset Ljungberg, och vill inte ens prata med mig. Och pappa har lovat bort gårn. Vad ska jag göra?"
Faffa hällde kaffe i kåsorna han täljt av finaste stenhårda masurbjörk, bjöd henne av toppsockret och tog själv en bit mellan glest betandade gommar, sörplade en klunk och satte ner kåsan. Svaret kom tankfullt, om en stund, men med en bedövande pondus, som tröstade henne omedelbart:
"Nå, stavn han sa att de här ordnar sej. Inte finns de nå silver här, men dom där banditerna åker förmodligen på pumpn å de snart. Ja har mina aningar."
"Å, tror faffa verkligen det?"
"Tror, phjatt. De kan man göra i körsa. Ja ANAR, men stavn han vet."
"Säger inte staven något om min... ja, faffa vet... om Hakvin?"
Faffa plirade illmarigt upp och sög ljudligt på sockerbiten.
"Sånt dära lägg se int stavn i förstår du väl, Gerdalill."
"Men..."
"Du e orolig för att de ska komma ut på byn att du har haft ihop´et me Ljungberg men serru, mor din hon va inte bangen ho, när de kom till å vänslas me karlar heller, i ungdomen då alltså. Men far din tog´na ändå å gjorde ett ärbart fruntimmer av´na. Jag ska prata me han prästn, så ska vi se vart de landar."
Gerda visste inte riktigt vad hon skulle säga till svar för det här var sannerligen nyheter för henne. Här har man gått och trott att mor var en sedlig bonddotter, tänkte hon, och sen hann hon inte tänka längre. Dörren gnekade plötsligt upp på rostiga gångjärn och en råsval nattvind svepte in i pörtet.
"Så det är häor ni sittor och kuckelurar" sade Langeland muntert och spände hanen på sin revolver med ett litet impertinent klickande.