hj
Blå som förgätmigej (15)
7 jul 2010 22:54"-KNACKKNACK!," vrålade Gerda artigt när de klev in på de bågnande golvbräderna i faffas pörte på avstyckningen invid täkta.
"-In med er innan myggen hinnst före," kom svaret från vrån i hörnet. "Ta er kaffe, hurran står på."
Hemvant serverade Gerda från den svartnade kitteln på trefot. Hon och Hakvin grupperade sig runt faffas nötta furubord i hörnan bredmä fållbänken.
"-Så du komm nu, Gerdalill." Faffas röst var av ålder knarrig men med en basklang som fortfarande minde om det tordön han kunnat producera i sin ungdoms dagar.
Den blåådriga handen fattade Hakvins med oanad kraft och blicken ur de vattniga gubbögonen var stickande och klar.
"-Je förstog att du var på väg, Gerda, när Helmer berätta om spektaklet. Silverfyndighet, jo phjatt!" Faffa fnyste så att håret i de knotiga näsborrarna frylte.
"-I den här jorden finnes inget annat än mull, det sku väl jag veta som vattnat`en med svettn min sen jag vörte gammal nog att harva."
Gerda och Hakvin utväxlade en blick. Hon frågade försiktigt: "-Så faffa tror inte att det finns något av värde att finna här i Viksbo?".
Tinningsådrorna på den gamle mannen växte på ett oroväckande sätt men istället för det befarat apoplektiska anfall Hakvin väntat, skrattade han, ett stort, knaggligt, bullrande godmansskratt så att ögonen tårades och han slog sig på de knotiga knäna.
"-Nä, tror hon det så är hon alldeles ute på vrång mo att skörda! Detta är hopkomna lögner, sanna mina ord, eller så ljuger runstaven min och det har den hittintils aldrig gjort!".
Rynkan mellan Hakvins klädsamma ögonbryn djupnade en smul och Gerda kände sig nödsakad att ställa en översättningsvis fråga.
"-Hur menar faffa?".
Skrattet tog stopp som om borttorkat med en rasmalsvadkladdtrasa.
"-Jo, det kan hon fråga! Men här ska hon se! Har jag inte lärt na själv?".
Ett gammalt kläde vecklades upp inför deras ögon och en artefakt, blott obetydligt yngre än tiden själv, kom till synes. Däruti låg en av ålder svartnad, konstfärdigt snidad och av många händer tummad stav som fick Hakvin att fryna på den fint tecknade näsan.
Faffa tog försiktigt upp runstaven och smekte den vördnadsfullt.
"-Så här läser man, nu ska vi se... jo då, nu talar han igen, den gamle!"
De vandrade samman under tankfull tystnad. Hakvin var den förste att bryta den.
"-Jag trodde aldrig att jag skulle yttra detta, Gerda. Jag är en trons man trots det mina belackare velat få alla att tycka om mig, men jag är en god kristen och som en sådan anstår det mig inte att sätta tilltro till hedendom och annan humbug men denna runstav går utanför allt jag tidigare tyckt och trott."
Gerda nickade tyst i medhåll. Hon var ändå uppväxt i det gamla bondesamhälle som aldrig riktigt avsvurit sig hednatrons symboler.
Nu såg de Wärdshusets lyktor glimta emot dem vid vägkröken och det var med en känsla av att återvända till modern tid som de steg över tröskeln.
De fick en omedelbar chock.
