hj
med pennan som ficklampa
11 mar 2009 21:38Såhär: jag kanske är i ett hus eller ja, ett bygge, en föreställning om en struktur iallafall, och jag försöker hitta vidare från de tråkiga väggarna som omslöt korridorer där jag trampat omkring trappa upp och trappa ned.
Hur jag än går kommer jag iallafall tillbaka till samma konstiga U-formation som leder runt sin egen axel och tillbaka igen.
Jag börjar gå en väg som jag vet har lett till en dörr till någonting jag inte sett förut men som tidigare har förefallit trevligt välbekant, men när jag tar i handtaget faller dörren upp, stumt, och blottar bara en tom rastgård med fyra meter högt stängsel med piggar på krönet så att duvorna inte ska kunna sätta sig och skita.
Jag provar att gå vägen med vilje för att se vad jag kanske missar, eller vad jag inte vill se.
Ur väggarna faller dockor eller vaxfigurer fram, döda, retfullt påminnande om sådant som en gång var livfullt skeende. De är dammiga. Ingenting har hänt och jag får dem inte att leva genom att önska att de inte vore så döda.
Längre fram tar vägen slut vid en vägg. Kanske står det något klottrat på väggen, det är antingen en tag med gamla rinnande sprayfärgsdroppar stelnade under sig eller bara en retfull handskriven skylt med "Vägs ände" på.
Fotstegen ekar dovt. Jag kommer inte uppåt hur jag än tror mig kunna lyfta mig i nackskinnet.
Varför är det viktigt att inte röra sig i en omgivning som är välbekant och tråkig?
Varför kan jag inte göra vägen spännande, varför i helvete kan vägen aldrig vara viktigare än målet (bara att komma till nästa nivå, se något nytt, se åstundan bära frukt)?
Varför kan jag inte bara duka upp O´boy och mackor och göra vägen till ett utflyktsmål och ett ställe där man kan uppehålla sig istället för att frustrerat försöka tillryggalägga?
Därför att om jag inte får definiera,se nytt på nya sätt så finns det ingen mening med att gå.
Och O´boy är äckligt.
