hj
8.
8 dec 2008 20:22Hela natten vred sig Reus av och an på durken och försökte stänga ute det våta ljudet av den drunknade fiskarens fötter mot båtens skrov.
Det gick sådär.
Ett par gånger fick han stöta bort famlande händer från relingen med båtshaken och vid ett tillfälle hördes en bubblande rossling genom gryningsbrisen.
Reus var rätt tacksam när solen steg över horisonten och sjöfåglar började skräna runt masten.
Han rodde i ett par timmar och lade sig sedan under den skyddande segelduken och sov.
Att fara på havet ensam i en båt gör något med sinnena. Ena stunden blir de som bedövade av vidderna av himmel och hav, andra stunden skärps de till det onaturligas gräns av renheten i upplevelsen. Hjärnan bryns sakta i sitt eget grå fett, men Reus visste allt detta så det var inte med någon större förvåning han i kvällningen såg den döde sitta i aktern med sjögräs i håret och vita, utochinvända ögon.
När han öppnade munnen för att tala plaskade en strid ström av vatten mot båtens däck tillsammans med ett par förvirrade småmakrill och en mörkgul sjöstjärna.
Reus drog sig för om masten (båten var endast ett par meter lång så det gjorde inte nån större skillnad men det KÄNDES iallafall bättre).
Med ett ulkande "Lennart Ingebrandt..." och ett pling! landade obolen på däcket. Med ett finger som något havsdjur hade gnagt av, pekade liket på honom och dess svullna drag förvreds av hat.
Reus förstod rent intellektuellt att han hade blivit galen. Inte för att det egentligen ändrade något, men iallafall.
Så det var så här det kändes.