hj
6.
6 dec 2008 19:09"En man hade tre döttrar som hade tre hönor vardera. Varje dag strödde varje dotter ut trehundratrettiotre korn på marken i hönsgården (det är ca 1 1/2 dl, generöst räknat). En dag kom en tupp till hönsgården. Han häpnade över hönornas skönhet, förstånd och goda hull. Han gjorde var och en av dem sin kur och alla gav de friaren med den brokiga fjäderdräkten sin gunst och till honom de niohundranittionio korn de varje dag samfällt hade brukat picka i sig.
En dag blev tuppen varse sin egen bild i vattenhon. Han tappade helt huvudet och blev förälskad.
`-En sådan ståtlig hane som jag, som fått tre hönor på fall, vilken förträfflig hönsfågelperson jag är och med ett yttre fan så mycket mer anslående än de korpulenta hönonas!´, tänkte tuppen.
För var dag magrade de tre hönorna alltmer, och blev allt dystrare av tuppens plötsliga brist på intresse. Tuppen däremot blev fet och däst och ytterligt självcentrerad.
När döttrarna så en dag tänkte göra hönsgryta, föll deras gemensamma val på den yngsta och mjällaste hönan. De ändrade sig snabbt nog när de såg hennes sorgliga apparition men när de fick ögonen på tuppaskrället som vilade sig lutad över vattenkaret i ivrigt samspråk med sin spegelbild, blev dom ordlöst ense och hackade huvudet av honom i en hast. Grytan blev god med en anstrykning av jäst, och till den drack de vin och vatten.
Man kan inte säga att hönorna sörjde tuppen, mer typ att de var deprimerade över sin förlust av en tupp som såg deras förträfflighet eftersom han inte hade blivit medveten om sin egen.
Sålunda sörjande ett spöke slutade hönorna sina dagar i varsitt rede, sega, gamla och utan kycklingar att passa på.
