hj
2.
2 dec 2008 20:27Han drömde.
På slätten vid berget föll den första slaskiga snön och han skulle mota in gässen. Den stora, ilskna gåskarlen jagade honom mot dörren och bet honom i magen.
Reus måttade en spark mot gåsen och sedan var han plötsligt i Ostia och låg hos sin första kvinna men innan han skulle gräva sig in i hennes mjuka hull (försköning, hans första hade varit en andra klassens kurtisan med benig röv och sträva händer) slaknade han, de senaste månadernas umbäranden gjorde sig påminda och istället för yppig kvinna bet han och slet i ett saftigt rågbröd.
Han tog stora munfullar utan att bry sig om det smärtande bettet gåsen åsamkat honom.
Scenbyte: ett sjöodjur med glosögon sade med hans mors röst åt honom att han borde ge akt på sina drömmar och gav honom ett algebraexempel att lösa.
I sömnen fnös han, typiskt modern att blanda sig i hans drömmar och på det sättet bevisa sanningshalten i sina ord.
Sedan var han i en öken med tusen stjärnor ovanför och strax därefter vaknade han.
Ett hugg av grämelseblandad saknad efter modern, en stadig men alltför lättpåverkad kvinna som efter att hennes make dött satte sin tilltro till drömtydning och prat om känslor, ansatte honom innan han ägnade sig åt den intressanta delen av drömmen.
Han slickade sig om läpparna som inte smakade rågbröd utan gammal surmage och satte sig upp.
Runtomkring galären höll varvet på att vakna till. Hans olyckskamrater sov tungt bredvid honom.
Det var redan småljumt i luften. Det skulle bli en het dag, en olyckans dag för många men kanske, för ett litet fåtal, en dag med oväntade vändningar.