Helia
Tolerans
28 jun 2013 14:33Tolerans är en fin egenskap, tycker jag. Att vara tillåtande och accepterande, ha förståelse för andras perspektiv och känslor, är berömvärt i en allt hårdare värld.
...upp till en viss gräns, absolut. Det måste sägas ifrån när den gränsen korsas, måste markeras och ifrågasättas. Inte bara för egen del, eller en tredje parts (om man tänker sig att det gäller exempelvis rasisters, sexisters, homofobers perspektiv) - utan också för övertramparen själv (om man tänker självskadligt beteende). Man hjälper inte gränslösa personer genom att vara gränslös själv.
Här tror jag att jag har gått lite vilse. Ilska har jag inga problem med att uttrycka - om någon slänger ur sig dumheter om abort, fattigdom eller valfri annan aktuell fråga så snäser jag och biter ifrån. Men på en personligare nivå, när jag är ledsen eller nedstämd, så är det lite svårare.
Inte för att jag känner mig överkörd, jag har bara svårt att uttrycka mig. Kanske till och med att identifiera att jag inte är nöjd med situationen. För oftast är det inte ett problem - jag är nämligen okej med det mesta. Allt går bra. Det är inga stora grejer, ingenting egentligen.
Och då, tror jag, har toleransen gått för långt. Det är inte en medveten livsfilosofi jag har valt, att vara okej med allt, det har bara blivit så. Jag ljuger inte, inte ens för mig själv.
Däremot märker jag att det är ett problem. Om jag inte har några särskilda åsikter är det kanske inte så konstigt att jag har svårt att prata om dem, om saker i allmänhet? Det finns liksom inget där. (Vilket låter väldigt främmande för mig, jag TYCKER ju saker! Men samtidigt klingar det obehagligt sant...)
Så min hemläxa, efter psykologens förslag, är att inte vara så enkel att ha att göra med. Att propsa på att ta en öl när någon frågar vad jag vill göra, även om jag lika gärna skulle kunna fika eller titta på film. Oavsett om det är sant eller inte, även om alternativen i sanning är likvärdiga i mitt tycke, så ska jag välja en preferens och satsa på den. Det är okej att ljuga.