Helia
Jag glömmer hur mycket jag älskar honom
12 apr 2013 09:56Det var en sådan där dag när ljuset strålar igenom. Han skymtar inte bara, han syns bakom allt det mörka. Som när man drar med handen över en immig spegel, eller slår på vindrutetorkarna, eller dimman lättar, eller annan valfri liknelse på samma tema.
Han får mig att skratta. Att fnissa. Jag viftar med handen i en "oh, you!". När han ler så minns jag.
Måndag-tisdag var jobbiga, men före dess och efter så minns jag. Vågar inte hoppas för mycket, så klart, inte på att det här är det nya normala (det gamla normala, egentligen). Men det hjälper, ger lite ny styrka, och livet känns snabbt bättre.
Nej, jag hoppas inte för mycket. Men passar på att njuta ändå.