Helia
Fröken Sols känsla för barn
5 okt 2012 12:28Jag har ingen anledning att tro att jag är gravid, förutom att jag eventuellt är två dagar sen i en menscykel som aldrig har varit stenhårt regelbunden till att börja med, men för första gången i mitt liv glänser paniken med sin avsaknad. Under våra nio år tillsammans har vi alltid varit noga med kondom, med att kolla att den att inte har spruckit, och jag har tagit två dagen-efter-piller - båda gångerna med vetskapen att det egentligen inte är någon större risk, men tänk om, TÄNK OM.
Jag har alltid haft en väldigt stark känsla av "jag vill inte, jag KAN inte, inte nu, inte nu, inte nu". Men det är konstigt, det här "inte nu", för jag verkar alltid ha väntat mig att den biten ska försvinna. Att den ska växa bort med tiden. Jag har oroat mig för att den inte skulle göra det, av så fåniga skäl som att jag vill att mina föräldrar ska få barnbarn. Jag vill att hans föräldrar också ska få det, och av våra sammanlagt tre syskon verkar alla välja bort det.
(Jag skulle självklart aldrig skaffa barn om jag inte själv kände mig redo/mogen/villig/driven att göra det. Jag skulle aldrig göra det som en "fin gest" eller en "gåva" åt någon annan. Men barnbarn är något jag länge har önskat mina föräldrar, och jag har hoppats att mitt framtida jag skulle längta efter barn en dag. Att den mytomspunna biologiska klockan skulle dras igång och att mitt huvud och hjärta skulle följa den.)
Men jag vet inte.
Jag är väldigt barnovan. Jag har svårt att interagera med barn under tio och oroar mig för att förstöra dem. Skärra och ärra dem, traumatisera dem för livet. Det är svårt att tänka sig hur jag skulle kunna vara annorlunda, nu när jag har varit så här så länge. Samtidigt vet jag att det är en vanesak, att jag nojjar om allt och att det ändå brukar gå bra. Och det är knepigt att förlika min nuvarande självbild med en ny som mamma. (Det där kan ha varit den första gången som jag har refererat till mig själv som [eventuell] mamma - tidigare har det varit "om jag får barn", aldrig "om jag blir mamma". Det känns...underligt. Underligt, men lite fint.)
Men det här med att det kanske inte är "inte nu" längre. Lika starkt som man känner "aldrig" känner man nog "inte nu", och jag blir arg när folk antar att man inte vet skillnaden. Om jag hade vetat "aldrig" hade jag försökt sterilisera mig (och mött motstånd, för sjukvården hade hävdad att jag kände "inte nu" när det egentligen var "aldrig"). Folk vet, eller hoppas, och det är deras ensak.
"Inte nu" har varit ett mantra så länge att det känns oöverkomligt att ändra det till ett "nu", men ett "inte inte nu" känns okej. Inte ett aktivt "NU", men ett passivt "jag skulle kunna, nu, nu".
Det finns mer att säga på det här området, om barnfrihet och lämplighet och timing och hur svindlande kort nio månader är att förbereda sig för ett nytt liv (både ens eget och ett helt nytt), men nu sätter jag punkt för det här ordet.