28 feb 2014 23:43
Det jag saknar mest när hoppet dött och glöden falnat, är själva känslan. Hoppet, den lilla spirande glädjen i kroppen. Guldkanten. Glädjen över ett telefonsamtal, skype. Han som person finns kvar, men inte på samma sätt. Aldrig mer på samma sätt.
Nu är allt helt plötsligt så evinnerligt grått och tråkigt. Och med tanke på min övriga livssituation, som jag förvisso jobbar på att förändra, känns det helt enkelt... Ja, en smula glädjelöst.
Men det vänder väl. Det är ju inte så att jag inte varit med om det här förut. Och då överlevde jag också. Det blir bara lite mer trist, lite mer tomt, lite mer hopplöst för varje gång.