claudine

söndag.

12 maj 2013 23:30
Det var en gång en natt. Som skyddade mig, roade mig & hjälpte mig att vara transparent. Fullkomligt ärlig. Där i gryningsljuset, i mitt öppna fönster, med ännu en marlboro lights & skör rök. De norrländska grantopparna omringade bostadsområdet & ingenting annat existerade än de sovande fönstrena & världarna i mitt bröst. Jag hade makten där, jag visste precis vad mitt nästa steg skulle bli, vad jag skulle säga, hur jag skulle vara. Sval & oberörd. Eller kanske eldigt distinkt. Bara inte ängslig.
Jag bär med mig styrkan från den tidens nätter. Njutningen, dekadensen, tonerna som färglade. Ingen annan (förutom mina kära kattor) behövdes för att jag skulle känna lugn, känna hur kraften gick genom fingrar & rotsystem, fjädrar & strålar.
(Synd bara att det är så svårt att spinna vidare på det tillståndet, när du vänder på dygnet & skevheten slår till & fasen är så enormt O.)