charly
Rörigt
4 dec 2009 11:54Äh, jag vet inte. Det är så mycket skit nu, så jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja.
Jag mår illa nästan varje morgon. (Och innan den samlade läsarkreten drar efter andan för att utbrista ”Graviditet!” så kan jag meddela att så inte är fallet. Take my word for it. Så lugn och fin nu.) Det här illamåendet är nästan det som stör mig mest, eftersom jag vanligtvis är utrustad med så kallad stålmage. Not so much anymore, kan jag säga.
Nog om detta.
Mor min kom på blixtvisit i tisdags kväll, vi hann med indisk restaurang och kaffe hemma i köket. Sedan sov hon på vårt vardagsrumsgolv, och på morgonen satte jag henne på pendeln till Stockholm igen. Mycket kort, men mycket trevligt. Jag åt världens godaste fiskcurry, som dock inte var så snäll mot min (numera) veka mage. Jaja, nog om detta, som sagt.
Jag läser på näten om järnbrist, men kan man verkligen ha järnbrist om man orkar träna fem dagar i veckan? Det verkar otroligt. Borde masa mig iväg till vårdcentralen för att kolla det, men att få något sådant att bli av känns fullkomligt oöverstigligt.
Annars är jag trött, så jävla trött, på ett djupgående sätt som inte känns fysiskt. Jag kan inte riktigt förklara vad jag menar, det är bara som att det inte är i kroppen det sitter, utan någon annanstans. Var? Jag vet inte. Men om kroppen orkar springa och simma och hoppa omkring och slå på en boll (badminton) flera gånger i veckan, dessutom i kombination med rätt hård styrketräning, då kan det knappast vara något fel på den, eller?
Egentligen vill jag bara ta min karl med mig och krypa ner i värmen under täcket, och stanna där resten av vintern. Karlen ifråga har för övrigt en dryg vecka kvar till uppsatsinlämning och börjar se rejält sliten ut. Det känns som det sista han behöver just nu är en gråtande flickvän som ingenting orkar. Jävla skit. Men det där får nog bli ett annat ord.
Nu ska jag gå och fylla på järnlagret med blodpuddingslunch.
Över och ut.