charly

Well, I ride on a mailtrain, baby

5 jun 2009 12:15
Det är förunderligt att jag fortfarande, efter mer än två år, kan sakna honom så in i helvete när vi är ifrån varandra. Fyra jävla dagar. Tre jävla nätter. Det är inte mycket, men jag saknar honom, det gör jag.

Jag är i mina föräldrars hus, i ett kallt och regnigt Småland. Jag är ensam här, endast med sällskap av hundratals får som gör sitt bästa för att driva mig till vansinne. Föräldrar och farföräldrar har åkt till ett land på andra sidan vattnet, och jag agerar fåraherde. Det är lugnt och tyst, vilket var skönt under första dygnet. Nu har tystnaden börjat skava på min hud.

Om sju timmar är han här. Det är konstigt att tänka sig att jag så ofta överväger att lämna honom, när jag bevisligen inte vill vara utan honom. Om jag börjar bli knäpp efter några dagar utan hans varma famn, hur skulle jag då klara av att leva utan honom?

Jag vet inte om den tanken skrämmer eller glädjer mig. Kanske båda och, kanske varken eller. Kanske är jag bara tokig.

Göken gal i öster i alla fall. Varje dag.