charly
Keep it steady, you were never ready
29 okt 2008 11:47Fan också, jag är ett sådant jävla vrak. Det går längre och längre tid mellan mina Ord, för jag har tappat någonting som fanns tidigare. Jag har ingenting att skriva om. Visserligen händer det en massa saker, hela tiden, men jag vet inte, det känns inte som om jag har nog ro i kroppen för att skriva om dem.
Men. Jag hänger kvar ett tag till. Gör ett försök att minska på vrakigheten. Skriver om fester och partyn och sociala sammanhang, för det är det som har varit minst vrakigt sedan jag skrev senast.
I fredags var jag på te hos Översättaren. Drack kopiösa mängder gott te, åt kopiösa mängder sötsaker. Scones med clotted cream, vildhallonsylt och apelsinmarmelad, chokladmuffins och citronmuffins och, när man trodde att man inte skulle orka mer, kolatårta! Mmm... Nio personer i ett trångt vardagsrum, och det var hemskt trevligt. I inbjudan fanns krav på hatt, och jag väckte beundran i en bredbrättad svart historia av femtioplusardam-med-kulturintresse-och-blommiga-kläder-modell. Rullade hem inte särskilt sent, med sockerförgiftningen spridande sig i min kropp. Härligt.
I lördags hade vi, outgrundligt nog, fest. Det var en jävla röra. Det dracks och pratades och dansades och hades trevligt. Klockan fyra tumlade vi slutligen i säng, jag och P i våran säng och en full statsvetare på soffan. Lyckad tillställning, folk har berömt oss hela veckan, det känns bra i alla fall.
Helgen ska bli lugn. Jag behöver lugn. Det är så mycket nu, så jävla mycket. Nästa helg blir inte lugn, inte det minsta. Då kommer mina föräldrar hit och vill bli underhållna, och det blir säkert mycket trevligt, men inte lugnt. Så nu i helgen ska jag, i ett utslag av självbevarelsedrift, ta hand om mig själv lite grann.
(Jag önskar, jag önskar verkligen, att jag var bättre på just det. Hur i helvete gör man?)
Jag ska baka och sova länge och träna och laga schnitzel och läsa lite, lite plugg men inte mycket och gå på bio och TA DET LUGNT!
Om jag kan. Jag betvivlar det.
Det är nästan lunchdags och dimman har inte lättat ännu. Om tjugo minuter ska undertecknad steka blodpudding åt sig och sin karl och sedan ska hon ge sig iväg till universitetet, dimma eller ej.
Dimma eller ej, så går livet vidare. Vrak eller ej, så lever jag vidare.
Även på Ord.