charly

The future, my friends, is fine

26 aug 2008 21:40
Varför känns de svåra stunderna så långa, så omöjliga att ta sig igenom, medan de bra stunderna flyger förbi, nästan utan att man märker det?

Vi pratar, planerar, pirrar. Och så grälar vi en sväng, tjurar en stund i varsitt hörn och möts igen, i värme och kärlek. Det har aldrig varit något stillsamt förhållande, det här, men jag föredrar det så.

Framtiden, ja. Den är ändå, hur man än vrider och vänder på den, skrämmande. Otäck. Läskig. Hur i helvete ska det gå? Panik, rädsla, skräck.

Men.

Jag vet att det är riktigt, riktigt klyschigt, men framtiden skrämmer mig så enormt mycket mindre nu när jag har någon att dela den med. För det har jag. Även om vi bråkar ibland, så är han min. Han vill ha mig, även när jag är helt omöjlig att älska. Jag vet fan inte hur han gör det, men han älskar mig, då också.

Om en halvtimme kommer han hem, och då kommer vi att dricka vårt te och äta våra mackor (jag har bakat eget knäckebröd, brutalt gott, jag är satans imponerad av mig själv) och prata ännu mer, om viktiga saker och oviktiga.

Framtiden ordnar sig nog. Tillsammans med honom ordnar sig allt.

(Jag vet, jag vet, jag vet, att jag är patetisk. Det är ingenting nytt. Skit samma.)